Gifva sitt gods till sköflings. — Uppvidinge härads dombok för 1616 anförer om en enka, som efter mannens död afstod sin egendom till borgenärerna, att »hon icke hafver veterligen undandolt ett marka-värde af hela bohaget, utan satte nycklarna uti dörrarne och antvardade gäldenänerna godset, så långt det räcka kunde, och förenämnde Karin med sina många små barn gingo derifrån, gråtandes.» En dom af år 1632, ifrån Konunga härad, lydde i ett liknande fall, att »efter det Märit i Lekaremålen, enka, hafver efter sin mans död satt nycklarna i dörren och gifvit allt hvad hon åtte till sköflings, att betala sin mans gäld med, och hon gick derifrån. Derföre, om Gud hjelper henne till magt igen, och hennes gods ökas och förkofras, skall hon framdeles vara fri för samma gäld.» Ett annat hithörande medeltids-bruk var, att enkan hängde nycklarne på mannens bår, när denne skulle föras till kyrkogården. Folk-uttrycket slå vantarne i bordet, om den som icke längre kan betala, synes ock härröra från någon nu förgäten medeltids-sed, ehuru af ovisst ursprung.
Läppa-gäld. — Hade någon tjuftat en annan (ɔ: kallat honom tjuf), eller annars gifvit honom sak, utan att vilja fästa fot eller saken tingföra och lagfölja, så fälldes han till böter, hvilka fingo namn af Läppa-gäld. Tillika måste han då äfven urtjufva sin motpart och upprätta dennes kränkta heder. Detta skedde genom ett egendomligt rätts-bruk, som blir omtaladt i Kinnevalds härads dombok för år 1626. När Jöns Bengtsson i Marklanda hade
