sig». I gamla Wislanda ringde man, på 1770-talet, till jul-ottan, första gången klockan 2, andra gången klockan 3 och otte-sången begynte klockan 4. »Såsom den års-tiden sällan var slädföre, samlades socknens ungdom till fots. För hvarje gård hade man tillagat ett ofantligt bloss, som kallades tanne och bars antändt före sällskapet, att upplysa mörkret. Det var en verkligt skön syn, att omkring klockan 4 se dessa bloss från alla sidor nalkas, åtföljda af muntra kyrkogångare. Det var en förnyelse af Roms tædæ. »Vid ankomsten till kyrkan formerades af dessa bloss ett ofantligt bål. Hvar och en ökade det med qvarlefvor af sitt bloss, så att hela kyrkovallen syntes i full brand[1]».
Ett annat offerbruk, som med det anförda träder i nära sammanhang, var att vid bränn-offret, såsom vid all annan offerkastning, hela skaran i högtidligt tåg vandrade tre hvarf rättsyls omkring offerhögen. Detta hette på medeltidens språk att begå, hvaraf än i dag uttrycken: begå en högtid, begå Herrans Nattvard. Vid de gamla wärendska brölloppen blef derföre länge iakttaget, att hela bröllops-skaran vid inträdet i bröllops-gården först måtte rida tre hvarf omkring Maj-stången, likasom hon ock vid framkomsten till kyrkan högtidligt red tre hvarf omkring en sten, som kallades bruda-stenen. Vid offring i heliga källor gick man likaledes tre resor rundt-omkring, innan offergåfvan nedlades (§ 39).
- ↑ Ödmann, Hågkomster från Hembygden, ss. 24, 25.
