Gåendet rättsyls i runda hvarf karakteriserar till och med ännu offringen å altaret i våra småländska lands-kyrkor.
Offerbruk af alldeles enahanda beskaffenhet hafva äfven blifvit iakttagna, när man bål-brände sina döda. Detta grafskick från en aflägsen hednisk tid behöll nemligen hela karakteren af ett bränn-offer, i hvilket menniskans vård, följes-ande eller själ, genom elden skärades från sitt orena, kroppsliga hölje, för att uppstiga till himlen i offerbålets lågor. Hela den katholska läran om skärs-elden är således grundad i ett äldre hedniskt föreställnings-sätt. Den döda kroppen var nemligen efter forntidens uppfattning oren (§ 112), hvaremot vården eller följes-anden sjelf tänktes såsom ett brinnande ljus (§§ 92, 111). Sigfrids-legenden talar derföre om »eet lius aff himerike» och om »thry væn liws, skinandhe som en stiærna», visande sig öfver de mördade helgonens lik. Samma föreställnings-sätt bibehåller sig ännu i folktron, och Wärends-folket nyttjar derföre det metaforiska talesättet att slockna om dem som aflida.
Fornseden, att bränna de döda å bål, har således sin grund i religiösa föreställningar från den gamla sol-kulten och är sjelf icke annat än ett offerbruk ifrån samma kult. Spår af offerbruken under bränn-åldern bibehålla sig ock i våra graf-skick sedan mer än ett årtusen tillbaka. På det ställe, der någon vådligen omkommit, plägar derföre folket i våra skogs-bygder ännu hopkasta en bålhög, genom att i förbigående offra en buske eller en risqvist (§§ 37, 123). Ett sådant offerbål heter i
