häfva öfver honom till likfästning, att han måtte få ligga i ro. Eljest heter det, att hela slägten skulle hvar och en taga en sten och lägga på den döde, för att jordfästa honom, och om ett rör, vid Kyrkotorp i Ormesberga socken, tillägges, att så länge den slägten varade, samlades de der en gång om året, och då buro de sten och häfde dit; derföre är röret så stort. Och om tillförlitligheten af dessa sägner kunna vi desto mindre tvifla, enär samma offersed äfven igenfinnes såsom ännu lefvande folkbruk. I många af våra landskap lefver nemligen ännu plägseden, att på ställe, der någon vådligen omkommit, hopkastas af förbigående personer ett kummel, en våle eller stighög, genom offring af en sten (§ 129), på samma sätt som man i andra provinser offrar en buske eller en risqvist till sjelfva bålbränningen.
När man således ifrån det fornhedniska skicket att bränna de döda å bål, först öfvergick till det yngre folkbruket att högkasta liken obrända, har denna förändring lika litet som någon annan förändring i folkens seder framträdt på en gång, plötsligt och oförberedt. Tvärtom visa alla spår, att eldfästningen, vålkastet eller jordfästningen redan af hedenhögs tillhört våra förfäders graf-skick (jfr. § 119), och hela förändringen har således ifrån början inskränkt sig till användandet af eld, och sten eller jord, vid begrafningar, i en ny och något förändrad form. I stället för lik-bål begynte man nemligen använda lik-facklor. Enligt Olaus Magnus (IV: 7) var ännu på 1500-talet allmänt svenskt folkbruk, att jorda de döda vid brinnande
