Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/435

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
426
KAP. X. FOLK-SEDER.

facklor, och samma bruk blir vid förnäma personers jorde-färd iakttaget än i dag. I Wärend har man ända till senare tid haft för sed att vaka och bränna ljus öfver den döde, så länge liket stod ofvan jord, och att hvarhelst likfärden går fram, uppsätta skalade granar, såsom symboler af tannen eller tjärveds-facklan. Ett graf-öl blir derföre i Wärend omtaladt under namn af vakenatt.

Äfven vid den christna grafläggningen iakttagas ännu folkbruk, hvilka antyda, hurusom den forntida högkastningen ursprungligen varit en offerkastning. Man har nemligen i flera Wärends-socknar för sed, att innan presten begynt jordfästningen, låter enkan eller de närmaste sörjande på qvinno-sidan, med nedlutadt hufvud släpa sig fram till grafven, för att oförmärkt sparka litet mull öfver kistan, hvarefter den egentliga jordkastningen verkställes, först af presten, och sedan af närvarande fränder på mans-sidan, genom att hvar efter annan kasta tre skoflar mull öfver den döde. Otvifvelagtigt har ock högkastningen en gång blifvit i samma ordning verkställd, nemligen såsom en offertjenst, som tre gånger borde af hvarje närvarande fullgöras. Rimligtvis har man dervid gått tre gånger rättsyls omkring den döde, hvaraf medeltids-uttrycket att begå ett lik, begänga den döde. Likbegängelse i gammal mening vore då fullt motsvarande det forn-skottska Deasil, som bestod deri, att man gick tre hvarf rättsyls omkring en död eller en lefvande, och högtidligt öfver honom nedkallade Guds välsignelse.