Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/439

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
430
KAP. X. FOLK-SEDER.

norr om Hestra kyrka, som ännu heter skansen. På skansen gjordes då ny eld-signal, medelst en skål med tjära, som antändes och uppsattes på en hög stång, hvarvid folket skyndade att besätta skytthuset (nu ett torp under säteriet Sandvik) och att göra bråtar eller förhuggningar vid här-bråten, der gamla vägen går fram invid sjön Fegen.

Alla dessa sammanstämmande folkbruk göra antagligt, att man ifrån äldsta tid har på lika sätt, eller medelst eldar på bergen, samlat häradet äfven till de urtima ting och möten, hvilka icke inföllo å laga tid vid de stora hedniska högtiderna. Sammankallandet af ett sådant ting, vanligen föranledt af bruten frid eller annan samhälls-våda, heter derföre ännu i våra gamla domböcker att ljusa ting, ljusa möte.

I skogsbygden, och hvarhelst detta signalerings-system mötte lokala hinder, ljuste man ting med en tanne, som, ännu brinnande, bars ifrån by till by af löpande budbärare och med yttersta skyndsamhet. En sådan brinnande tanne fick namn af löp-eld, och vi hafva tillförene (§ 44) omtalat en form af detta folkbruk, i den ännu någongång på lika sätt kringburna småländska gnid-elden. Saken har för öfrigt, efter all anledning, förekommit äfven hos andra gamla folk, och vi anmärka, hurusom det ilbud, som vid fiendens infall kringsändes i de skottska högländerna, ännu för ett par århundraden tillbaka bar namn af det brinnande korset.

I ett ännu senare skede blef löpelden eller den brinnande tannen utbytt emot en kort stång eller kafle, hvilken, på sätt vi ofta visat, var en enkel