symbol af elden och ljuset. En sådan kafle, kringskickad i stället för löp-elden ifrån gård till gård, fick namn af bud-kafle. Enligt Olaus Magnus (VII: 3) brukade man på hans tid budkaflar om tre spanns längd, och brända i ändan eller med ett vidfästadt snöre, för att beteckna hvad straff, som väntade den som icke genast åtlydde sin höfdings budskap. Rimligtvis är dock bränningen å kaflen snarare ett spår af budkaflens äldsta beskaffenhet, såsom en halfbränd tjärveds-fackla. Ännu senare gjordes budkaflarne åttkantiga eller fyrkantiga, för att beqvämligen kunna å dem rista höfdingens bo-märke. Budkafle måtte nemligen icke kringskickas, utan af häradshöfdingen, som enligt landslagen egde att i stora mål genast budkafle uppskära och härads-ting samla. Det yngre och det äldre uttrycket bli således sammanställda i Uppvidinge härads dombok för 1620, der det heter, att »derföre blef genast budkafle uppskuren och ting ljust». Redan på denna tid begynte man dock vid kaflen fästa eller utan kafle kringskicka en skrifven sedel, som fick namn af tings-sedel, och som i vanliga fall upplästes för menigheten vid allmän sockna-stämma å kyrko-gården (jfr. § 181).
En annan form af det hedniska folk-bruket att göra tillkännagifvanden med upptända eldar, var att man under medeltiden gjorde alla stora och högtidliga meddelanden inför en samlad menighet vid skenet af brinnande ljus. Detta var således i en yngre tids mening att ljusa eller ljusa på.
Vi återfinna detta sätt, att ljusa på, öfverallt i medeltidens gilles-bruk, kyrko-bruk och tings-bruk.
