Wärend och Wirdarne/Kapitel VIII. Stam-författning

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Klädedräkt, Vapen och Smycken
Wärend och Wirdarne del 2
av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

Stam-författning
Rätts-tillstånd  →


[ 256 ]

Kap. VIII.
Stam-författning.


§ 172. Så länge de gotiska folken voro stadda på vandring, idkande en nomadisk boskaps-skötsel och ett nomadiskt svedjelands-bruk, var deras samhälls-form en enkel stam-författning. Grunddragen i denna författning framträda märkbart i Wärends-folkets seder och traditioner, långt efter sedan denna stam tagit sig fast jord-besittning, och förjena uppmärksamhet af den, som vill studera det gotiska samhället i dess förhistoriska bildningsformer.

[ 257 ]Den äldsta och enklaste af dessa bildningar, sjelfva fröet, hvarutur allt menskligt samhälle uppvuxit och ännu uppväxer, är familjen, i Wärends-lagen ɔ: kynet, i nyare Wärends-målet ɔ: kynnet, som i vidsträcktare mening omfattade hela huset eller hushållet. Hus-fadrens, gamble stubbens myndighet öfver sitt kynne, eller öfver sitt hus, är således den första, naturliga samhälls-makten. Denna patriarkaliska makt får i Wärend namn af husbonda-välde, eftersom hus-fadren tillika är husbonde eller husets öfverhufvud. Såsom sådan intog han, efter gammal Wärends-sed, alltid högsätet eller heders-platsen i eget hus, ledde hushållets religiösa plägseder, vakade öfver hus-friden, och var i alla offentliga värf husets målsman och förman. Han blef ock af sitt kynne hörsammad med en vördnad, som hade sin rot i husets ärfda traditioner och helgades genom familje-bandens naturliga makt, hos ett folk med enkla, oförderfvade seder.

Hus-fadren delade sitt husbonda-välde inom hus med hus-modren, som derföre helsades med heders-namnet hustru eller hus-fru, så att makarne inbördes voro hvarandras bonde och hustru. Hon egde, enligt gammal wärendsk hus-rätt, att råda i huset efter sin vilja, hade rätt öfver lås och nycklar och delade med sin bonde säng och säte. Efter gotisk folk-rätt, som står i skarp motsättning till familje-bruken hos de romaniska folken, intog hon till mannen en ställning af fri afhängighet och var, serskildt i Wärend, med mannen jemlik i alla lagliga rättigheter. Den gamla [ 258 ]Wärends-rätten stadgade derföre såsom allmän rätts-sed, att syster egde i löst och fast taga lika arfs-lott med broder; ett drag af aktning för qvinnans rätt, som ända till vår egen tid stått enstaka i vår svenska lag-stiftning. Hustrun stod likväl inom familjen under mannens välde, och kunde i ytterliga fall, enligt gammal hus-rätt, fördrifvas ur huset. Detta skedde genom en symbolisk rätts-handling, som heter att förskjuta, eller, i Wärends gamla domböcker, att göra utskotta-stol. Sådana fall voro dock, ända in på 1600-talet, ytterst sällsporda; kanske äfven derföre, att en förolämpning emot hustrun näppeligen skulle undgått att af hennes slägt blifva hämnad. Vanliga formen, när man och hustru ville skiljas, var således i senare tid, att den ena öfvergaf den andra, för att med en annan vän gå till skogen eller löpa öfver land till Danmark.

Af den hedniska folkseden, att mannen kunde, vid sidan af sin hustru, lagligen hafva en eller flera frillor, förekomma naturligtvis inga exempel under yngre christen tid. En qvarlefva af detta gamla folk-bruk är dock märkbar i den fördragsamhet, hvarmed de wärendska hustrurna ännu i början af 1600-talet uppträdde på tingen, för att bedja för sina män, när dessa voro anklagade för äktenskapsbrott. Vanligen anföres härvid såsom en serskild mildrande omständighet, att hustrun »för skökones umgänge skuld är hvarken slagen eller dragen». De christliga begreppen om äktenskapets helgd voro ock, ännu så sent som i midten af 1500-talet, föga erkända, serdeles af de halfvilda skogsboarne nere vid gamla riks-gränsen, hvadan konung Gustaf I, i [ 259 ]sitt öppna bref af d. 5 April 1554, klagar, att de »byta och skifta hustrur med hvarannan, lika som man plägar handla med hästar och oskälig kreatur».

Hus-fadrens välde öfver sina barn var i äldsta tid oinskränkt, och språket bevarar ännu spår af det forntids-skick, enligt hvilket det berodde af fadren att upptaga och dymedelst lagligen erkänna sitt barn, när detta af jorde-modren, jorde-gumman, blifvit framburet och nedlagdt på jorden. Blef barnet icke upptaget, så skulle det enligt hedniskt folk-bruk utbäras i skogen. En vanartig son får derföre i Wärends-målet ännu ofta heta en utbörding, och nattramnens hemska läte är, enligt folktron, skriket af någon späd utbörding, som efter döden far omkring i skogen såsom en nattlig gast (§ 117). Likväl förekomma af detta hedna-skick enstaka exempel äfven från en yngre tid, noga öfverensstämmande med hvad derom berättas i våra gamla sagor. Sålunda ransakades på Norvidinge ting, d. 9 Dec. 1631, om en qvinna, som födt barn i skogen, och sedan »lade det under en klippa, svept i hennes förkläde, lade der mossa uppå och satte två små flise-stenar upp med, så att mosset icke skulle bortblåsa». År 1633 förekom i Konga härad, att en qvinna mördade sitt barn »och stobbade i en hål ele-stobba» (ɔ: i en ihålig ale-stubbe). Sjelfva språkformen att stubba sitt barn är här anmärknings-värd, såsom jemväl häntydande på ett forntida hedniskt folk-bruk.

Barnens giftermål bestämdes i äldsta tid närmast af husfadren, såsom rätter giftoman. Dessa [ 260 ]giftermål ingingos mycket tidigt. Brudgummen eller fästemannen får derföre, i 1600-talets domböcker, ännu ofta heta fäste-pilten, och år 1621, d. 18 Okt., anmärker Kinnevalds härads dombok, i fråga om ett äktenskaps-brott, att »hvad belangar dessa fattiga, unga, fallna folken, så äro de mycket barnsliga och unga, och finnes här vid gränsen en stor osed, att de gifta sina barn, så små och unga, att de icke veta eller förstå kunna hvad äktenskapet är, ej heller hvad de Gud Allsmäktig eller hvar andra pligtiga äro. Så att Ingeborg, som några år hafver gift varit, icke ännu är 15 år gammal och Håkon Håkonsson icke öfver 18 år, som förbemäldt är».

Vanliga straffet för ohörsamma barn var, enligt gammal gotisk hus-rätt, att de af hus-fadren drefvos ur huset. Härmed förenades i forntiden alltid arflöshet. Både folk-sed och folk-mål bevara ännu spår af detta bruk, som i Wärend heter att förskjuta, utskjuta, köra bort, stänga dörren för en olydig son eller dotter.

Det gamla patriarkaliska förhållandet emellan husbonda-folk och tjenste-folk uttalar sig i benämningarne matfader, matmoder, hvarmed husbonden och hustrun ännu helsas af husets tjenare. Sjelfva fingo tjenarne namn af hjon, tjenste-hjon. Hjonen voro, till långt fram i medeltiden, förnämligast trälar, och vi återfinna så väl i folkmål, som i lokal-namn, de gamla hithörande benämningarne träl och ambot (ɔ: träl-qvinna, jfr. § 5). Trälarnes lott var dock beklagansvärd, liksom de sjelfva i språket framträda såsom ett sjunket slägte, sannolikt en lemning af [ 261 ]kufvade råa urfolk. Man säger derföre ännu om den som går i tungt arbete, att han släpar som en träl. En art Hypnum, växande å ytterst magra ställen, kallas af folket för träla-moss, och gifver oss således en bild af de gamla trälarnes jord-bruk. Ordet trälagtig betyder ännu i Wärends-målet detsamma som lågsinnad, lågtänkt, och att trälgå någon är att envist hänga efter någon med tiggande och böner. En qvarlefva efter forntidens träldom röjer sig ock än i dag i det omätliga afstånd, som i Wärend skiljer trälarnes afkomlingar, de obesutna backstugu-sittarne, från den besutne och jord-egande dannemannen.

Trälarne voro, enligt gammal wärendsk husrätt. underkastade kroppslig bestraffning. Våra domböcker nyttja derföre ordet trälbärja (impf. trälbar, præt. trälboren) i betydelsen af att mörbulta, slå någon brun och blå, och hopställa flerestädes ordet trälboren med uttrycket »lamb-slagen och illa hamblader». Att trälbärja en fri man ansågs ännu in på 1600-talet för vanhederligt.

I en jemförelsevis yngre tid voro hjonen i ett wärendskt hushåll för det mesta »lagstadda hjon». Härtill hörde då, att de blifvit lagligen fästa eller städslade, hvilket borde ske med faders och moders ja och samtycke. Städjan fick i den tidens språk namn af fäste-penning. Fäste-penningen för en legodräng uppgick, år 1618, till tre eller fyra öre penningar, och för en lego-piga till en mark.

Års-legan för en dräng blir i domböckerna omtalad under namn af hufvudgäld. År 1618 erhöll en lego-dräng i Upvidinge härad, utom [ 262 ]fäste-penningen, en hufvudgäld af kläder, fyra par skor och sju mark penningar. År 1619 hade Måns i Tykaskruf lofvat sin dräng i hufvudgäld: en sölf-sked om 3 lod, 2 tröjor, 1 par byxor, 2 skjortor, 2 par hosor och 4 per skor. Presten Herr Jon i Elmeboda hade, år 1626, utlofvat åt sin dräng: kläder och 5 mark penningar, utom fäste-penningen, hvilken hufvudgäld af häradsrätten uppskattades till ett sammanlagdt värde af 18 mark, efter den tidens varu-pris.

Års-legan för en tjenste-piga får deremot i domböckerna namn af lön. År 1619 förekommer om en lego-piga, som, fäste-penningen oräknad, hade i lön fyra daler. En annan, som år 1621 gått ur sin tjenst utan orlof, dömdes att från sig lägga fästepenningen och sedan »lönen, så mycket matfadren henne fäst och lofvat hade». Denna lön uppgick likaledes till 4 daler.

Husbondens rätts-skipning ibland sitt kynne, eller inom sitt hushåll, synes fordom ha blifvit utöfvad vid serskilda sammankomster eller ting, hvilka derföre fingo namn af hus-ting. Åtminstone återfinna vi ännu detta ord i Engelska språket, dit detsamma rimligen blifvit öfverfördt ifrån något af de rent nordiska tungo-målen.

§ 173. Kynnet eller familjen betraktades ifrån äldsta tid såsom den naturliga samhälls-enheten, hvadan ock samtelige dess medlemmar med hvarandra delade en gemensam och solidarisk ansvarighet. Spår af detta uppfattnings-sätt äro i Wärend märkbara ännu i en nyare tid. Under de gamla slägtfejderna fick således hela familjen ofta dela lika öde, [ 263 ]och ännu så sent som år 1599 finna vi i Wärend exempel af den gammal-nordiska innebränningen, hvarvid man brände gården »med by och bonde, hustru och barn». I och med samhälls-skickets vidare utveckling öfverfördes likväl denna äldsta, gemensamma ansvarighet småningom på husbonden, såsom naturligen ansvarig för alla dem som med honom gingo å mål och mat och hvilka således stodo under hans husbonda-välde. När derföre Nils Olssons hustru i Kielleflaga, år 1621, hade öfverfallit och slagit fogde-tjenaren Jon Eriksson, »ville denne icke slå henne igen, utan ropade, bedjandes för Guds skull, att de ville skilja henne vid sig». Men så snart de blifvit åtskilda, trugade och undsade han Nils Olsson, »för hans hustru honom slagit hade». Likaledes, år 1620, när i Wierstads socken en frände till Jon Bagge i Skeppshult, som med honom gått å mål och mat, blifvit förvunnen att ha skjutit rå-djur, sakfällde nämnden icke förbrytaren, utan Jon Bagge sjelf, så att denne »efter vår allernådigste konungs och herres mandat, skulle utgifva i böter tre oxar, och sedan hålla upp till att låta skjuta djur».

I enlighet med denna primitiva uppfattning af natur-förhållandet emellan medlemmarne af samma familj, hade och kynnet hos de gotiska folken, ifrån äldsta tid, allting ihop eller gemensam egendomsbesittning. Barnen inträdde i sin rätt till denna familjens samfälda egendom, så snart de af hus-fadren blifvit upptagne och således lagligen erkända. Förvaltningen skedde ock för samfäld räkning, under hus-fadrens ledning, undantagandes lös-ören, öfver [ 264 ]hvilka hvarje kynnesman egde fritt förfoga, såsom sin personliga tillhörighet. Vid egarens död öfvergick likväl äfven lös-egendomen till samtlige kynnes-männen, såsom arf eller byte, af serskilda bytes-män delad i lotter, arfve-lotter, hvilka fördelades emellan arfvingarne genom lottkastning. Vi finna ock denna enkla grundsatts, om familj-egendomens samfäldhet, af ålder tillämpad i våra gotiska arfs-lagar, hvarvid, på sätt vi redan anmärkt, qvinnan i Wärend åtnjöt samma rätt som mannen, äfven i fråga om fast jord-besittning.

Såsom kynnet på detta sätt hade ifrån böljan allting samfäldt, så hade familjen ock en samfäld heder och ära, så att hvarje skam-fläck, som genom eget eller andras vållande träffade en af familjens medlemmar, lika och på samma gång drabbade alla de öfriga kynnes-männen. När derföre Per Bönisk, år 1618, vid gästabudet i Söder-Hässle, uppvisade en kedja, som han föregaf sig hafva fått af Elin i Lindeskruf, framhöll han kedjan icke för Elin sjelf, utan för hennes måg, sägande: »se, här är det som du och din hustru skola skämmas före!» Äfven bad han Mattis Eriksson säga Svens söner och mågar i Lindeskruf, att de ingalunda skulle tillfoga honom något ondt, »eljest skulle han låta dem se, hvad de skulle skämmas före». Skam eller förolämpning, tillfogad en kynnes-man, blef således en skymf emot hela familjen och undgick sällan att bli hämnad af denna familjs medlemmar.

Kynnes-männen, på detta sätt fästade vid hvarandra med oupplösliga och helgade band, delade i forntiden troget hvarandras faror och understödde [ 265 ]hvarandra i alla företag. Wärends-sägnen vet derföre ännu förtälja om björnen, att på den tiden när han kunde tala (jfr. § 83), sade han sig »hellre vilja slås med tolf män än med två bröder». Våra domböcker gömma ock många anmärkningsvärda drag af den helgd, hvarmed familje-bandet af ålder varit betraktadt i den wärendska folk-uppfattningen, och vi anföra ur nämnde källa en hithörande berättelse om tvänne bröder, såsom karakteristisk för sederna och tänkesätten i denna bygd, ännu långt fram under en nyare tid.

Anders Kråck och Lasse Dampt. 1618.

Det hände sig i Konunga-härad, söndagen efter Helga Trefaldighets-dag år 1618, att en man, vid namn Nils i Kallemåla, hade bjudit sina grannar och vänner till gästabud. Ibland gästabuds-folket var äfven Måns Christiernsson i Pluggeboda; men såsom denne låg i träta med sin gårdman Anders Kråck, hade man hvarken gästbudit Anders Kråck eller dennes halfbroder Lasse Dampt. Häröfver blef Anders harmlynt, och satte sig om söndagen att dricka för sig sjelf i vrede.

Sent om aftonen samma dag gick Anders Kråck till sin halfbroder Lasse Dampt, som bodde i den andra gården i Pluggeboda, och bad honom följa sig hem, så ville Anders gifva honom en kanna öl. Lasse Dampt hade redan lagt sig, och svarade: »käre broder! jag vill töfva till en annan gång, efter jag ligger». Men Anders Kråck gaf sig icke tillfreds, utan sade: »statt upp och följ mig! Jag har ej mycket öl. Kanske bjudes det dig icke en annan [ 266 ]gång». Då steg Lasse Dampt upp och klädde sig. och följde sedan, tillika med sin hustru, hem med sin broder.

När de kommit i Kråcks gård, satte de sig att dricka, och när de hade druckit ett stycke på natten, sade Anders Kråck: »du skall följa mig till Kallemåla! De nidingarne vilja inte bjuda oss dit». Lasse Dampt svarade: »jag har fått så mycket öl jag orkar dricka. Jag vill inte följa dig i afton». Men Anders Kråck ville intet aflåta, utan stod ändteligen deruppå att hans broder skulle följa honom. Då tog Lasse Dampts hustru sin man, böjde honom omkull å bänken och satte sig att löska honom, och Lasse Dampt låtsade som han sof. Men Anders Kråck gick två eller tre gånger och ville hafva honom upp. På det sista sade Lasse Dampts hustru: »käre Anders, låter honom ligga!» Anders svarade med hårda ord: »han är min broder, han skall följa mig», och tog hårdt i Lasse Dampt och bad honom stå upp och följa sig. Lasse Dampt sade: »käre broder Anders, vi viljom blifva hemma! Det står oss illa att gå i gästabud så dags och nötas på annan obudne. Vi ha dertill ingen trång». Anders Kråck svarade blott: »du skall följa mig!» Då sade Lasse Dampt: »ja, så vill jag följa dig på ära och dygd; men icke annars».

Sedan de kommit ut på vägen, ett stycke ifrån gården, sade Lasse Dampt åter igen: »käre broder Anders, jag vill säga dig ett broders råd. Vi vilja vända om och gå hem! Det är oss en stor skam att vi skola komma obudne. Ty om de velat haft oss dit, så hade de väl sändt någon efter oss». [ 267 ]Med dessa ord vände han tillbaka emot gården och gick vid pass två sten-kast. Men Anders ropade efter honom, sägande: »hvad vill du nu taga dig före? Alltid äst du ett ohunnen;» och steg så flux efter honom. Lasse Dampt sade: »jag tror inte du vill slå mig». Då kastade Anders ifrån sig yxan och knifven och gick till Lasse Dampt, tog honom på axlarne, och bad honom så gerna att han skulle följa med. Lasse sade: »ja, om du inte vill förarga dig på din gårdman Måns Christiernsson, som du står i träta med och som är i Kallemåla, så vill jag följa dig». Anders Kråck gaf sin broder handen på, att han det ingalunda göra ville, och dermed följdes de åt till gästabuds-gården.

Som de kommit in i stugan och hade helsat, sade Anders Kråck: »viljen J gifva oss en kanna öl eller två?» Hus-värden, Nils i Kallemåla, svarade: »ja, gerna; om J viljen sitta med späkt och ro». Anders frågade: »hvar viljen J hafva oss sittandes?» Hus-värden sade: »hvar J viljen». Då steg Anders Kråck öfver (ɔ: ofvanför) bordet upp i bänken, till Herr Måns i Långasjö, och hans broder Lasse Dampt steg efter, och de hade sina yxor med sig. Och när de voro satte, lade de först yxorna framför sig på bordet, uppå talerken der maten borde ligga; men togo dem sedan och lade dem bakom sig i bänken.

Som de nu hade druckit och sett sig om, blef Anders Kråck varse Måns Christiernsson, med hvilken han var i ovänskap. Då sade Anders: »du skall vål få skam. Men denna gången eller på detta rummet skall jag inte fixera dig». Härom blefvo de [ 268 ]förlikta och räckte händer tillsammans. Dermed vände de sig ifrån detta snacket och begynte dricka.

När det så varit en liten stund, ropade en man. vid namn Håkon i Trollemåla, och sade: »Anders Kråck!» Anders svarade: »hvad vill du kråkan?» Håkon sade: »jag heter Håkon Månsson. Om vi skulle sitta och tiga, hvem kunde då göra sig lustig»?

I detsamma framkom Håkons son, Per Håkonsson, som hade legat en stund och sofvit. Denne Per Håkonsson karakteriseras på ett annat ställe i ransakningen, såsom »en arg karl, och var icke goder att möta i bröstet». Han sade: »somlige kalla inig Per Håkonsson och somlige kalla mig Trolla-Pellen. Jag är inte dess värre». Och hade sin yxa i handen och upp i vädret öfver bordet. Då sprungo Anders Kråck och hans broder upp, och stodo båda med den ena foten på bordet och med den andra i bänken, och höggo samman och emot med yxorna; men ingen fick skada, utan blefvo åtskilda.

Nu sade hus-värden till Lasse Dampt: »jag hafver inte bjudit dig hit; men nu måste jag bjuda dig hädan. Gack ut hädan!» Anders Kråck sade: »kanske, att jag skall gå med?» Nils i Kallemåla svarade: »ja, det är bäst, medan här står icke bättre till».

Som de kämpande nu kommit ut på golfvet, begynte de hugga samman för andra gången, och bröderna vände ryggen emot dörren och gingo baklänges och Håkon Månsson och hans son höggo och slogo emot, och en annan bonde, vid namn Anders i Trollemåla, slog med en bössa och stötte Lasse Dampt ett slag. Och i samma perlemente blef Per [ 269 ]Håkonsson huggen med en yxa öfver tinningarne och örat, så att han derefter icke lefde mer än i halfsjunde vecka. Och på sitt yttersta har han i sitt skriftermål bekännt för presten, att Anders Kråck var hans sannbana eller rätte baneman.

Sedan slagsmålet var öfverståndet, bröderna utkomna och dörrarne igenstängda, kom Anders Kråck åter och ville in i gästabuds-stugan. Då sade Per Håkonsson, som hade fått skada: »Anders, gack din kos! Du har nog skada gjort mig». Anders svarade: »har jag gjort din skada, så skall du, Jon Ingason, löpa hem efter min bössa. Jag skall skjuta ihel Trollemåla käring». Jon Ingason var Kråcks brorsson, och med »Trollemåla käring» mente han Trolla-Pellens fader, Håkon Månsson i Trollemåla. Pojken lopp genast till vägs, för att hemta bössan. I detsamma kom hus-värden ut och sade till Lasse Dampt: »löp, och ropa pojken tillbaka!» Lasse Dampt. gjorde så. Då sade Nils i Kallemåla till Jon Ingason: »gack hem! Men bär du hit bössan, så skall du få skam».

Lasse Dampt vinnlade sig nu att få sin broder derifrån, och sade: »kom, vi viljom gå hädan!» Men Anders Kråck ville icke följa honom. Då begärde hus-värden, att presten, Herr Måns i Långasjö, ville gå ut och rådföra dem. Och när Herr Måns förmanade dem, att de skulle fly, eftersom Per Håkonsson hade fått skada och ingenting orkade eller förmådde, svarade Anders Kråck: »gifver oss en kanna öl, så vilje vi gå hädan». Detta skedde så; de fingo öl-kannan, drucko en stund och gingo sedan sin väg, och följdes begge åt till skogen.

[ 270 ]Medan de så gingo sakre, kommo de till gäst i Binnereboda. Och om aftonen talades der intet om slagsmålet; men om morgonen var der en qvinna, som kände dem och sade till Måns i Binnereboda: »desse karlarne hafva slagits och töras inte vara hemma». Då sade Måns till dem: »huru är det med Eder, karlar! Hafven J slagits?» Anders Kråck svarade: »nej, ingen till döds. Men jag skref honom litet med min yxa vid kindbenet. Jag har tillförene slagits med den slägten; de skola en gång bli ledse vid mig».

Anders Kråck blef nu af härads-rätten, på tinget i Ryd d. 3 Aug. 1618, känd och dömd för sannbana till Per Håkonssons död i Trollemåla, hvaremot Lasse Dampt blef fridömd för mandöden. Icke desto mindre följde han utan tvekan sin broder till skogen. Här träffa vi begge bröderna tillsammans ännu tre år derefter, eller år 1621, då de kommo gående »med deras fulla värjor» och mötte en bonde i Konga härad, vid namn Sven Erlandsson. Honom tilltalade de först på skämt; sägande: »gif dig!» Sedan sade Anders Kråck: »gör som en danneman och gack af by åt oss; förty min broder hafver kännts mandöden. Derföre beder jag dig, att du går till Håkon i Trollemåla och beder honom gifva oss vänskap. Förty vi hafve så samsat oss, att vi skole antingen båda hafva frid eller båda ofrid». —

Samhällighets-driften, i dess enklaste form såsom familje-känsla, sammanknöt således medlemmarne af ett kynne med oslitliga band, och ställde familjen sjelf såsom en fast enhet gentöfver allt [ 271 ]annat menskligt samhälle. Ett brott emot denna familje-pietet betraktades i fordna dagar icke såsom brottslighet, utan såsom olycka, och var icke möjlig, utom under uppbrusningen af den vildaste lidelse. Domböckerna uppvisa således någon gång exempel af broder-dråp, såsom år 1589, då en af Wislanda-slägtens äldre ättemän, vid namn Peder Folkesson, kom i skada för sin broder och sedan gick biltog vid skogen i sju år. Af våld, öfvadt emot föräldrar, ha vi deremot icke funnit mer än ett enda exempel, och detta, i sin tragiska upplösning, vittnande om hela styrkan af den passion, som för ett ögonblick kunde slita familje-banden och väpna en son emot hans egen fader.

Det hände sig i Kinnevalds härad, d. 7 eller 8 Nov. 1616, att en man, vid namn Ynnar i Midingsbråten, höll bröllop för sin dotter. Och om lördags-aftonen voro bruda-männerna framkomna, och hade efter sedvanan blifvit undfägnade, och bruden var kommen i bruda-huset och sölfret redan afklädt. Rätt som bruden nu skulle stiga upp i sängen, medan folket dansade och sorlade, hvar om mer förmådde, yppades en träta emellan Nils i Rimsehult och hans egen kötslige son, Håkon Nilsson, och Håkon kom in i bruda-huset och var vreder. Då bad Per Skräddare honom sätta sig i en säng, så ville Per draga af honom stöflarne. Vid att stöfveln släppte foten, sade Håkon Nilsson: »ingen drager foten af mig i qväll». Han sade ytterligare: »nu vill jag lägga mig, och hvar jag icke nu ginge i säng, då skulle en part gråta i afton».

[ 272 ]Då kom Nils i Rimsehult bort till sängen, och satte sig hos sin son och sade: »nu skall du hafva tack, min son, för du vill lägga dig, och folk kunna få annat att tala än om oss». Håkon svarade: »du behöfver inte lära mig härefter; här biter ingen lärdom på mig». Nils sade: »min son, tag mig hit din gördel och knif, så gör du ingen skada:» Då blef Håkon Nilsson vreder, tog gördeln med knifslidan och kastade åt sin fader, sägande: »tag, och drag för alla de tusan knäflar!» Men när han kastade gördeln, behöll han sjelf knifven, hvilket hans fader icke kunde akta eller märka. Som nu Håkon svarade sin fader så förtretligen och mycket illa, och bad honom draga för alla de tusan, slog Nils till honom med en kanna och bad honom lägga sig, och var då säker och räddes intet för knifven, efter han hade gördeln med knif-slidan. Men Håkon sprang strax upp ur sängen och slog åt sin fader med knifven, och första stynget bortskar dennes främsta finger, på venstra handen i första leden, så att fingren föll vid golfvet. Sedan stack han två eller tre styng åt sin fader; men det blef af godt folk förhindradt. Och Håkon fördes med hast ut ur bruda-huset igenom dörren, och kom på gården, och dörren blef igenstängd.

Håkon Nilsson var nu utkommen ur brudahuset och hade gjort sin egen fader skada och afhugg, och Ynnars hustru och några andra qvinnor stodo och höllo honom. Då kom Ynnar i Midingsbråten och sade till qvinnfolken: »låter mig gå till honom; förty han plägar alltid säta (ɔ: lyda) mig». Och Ynnar steg fram till Håkon Nilsson, och tog [ 273 ]honom om hans venstra arm och bad att han ville stilla sig. Då steg Håkon Nilsson vid pass en aln ut ifrån honom, och sade: »Gud bättre mig! Gud bättre mig! Jag tör förgöra mig sjelfver». I detsamma upphof Håkon Nilsson sin högra hand, och slog sig i bröstet och hjertat med sin egen knif, och sade: »nu ödde jag mig sjelfver». Och föll ned och talade aldrig ett ord.

Sedan liket legat qvar på platsen i flera dagar, blef det slutligen upptaget af den dödes vänner och fränder, och svept af hans trolofvade qvinna Sissa i Biellrehult och hennes syster Anna. Detta blef likväl af häradsrätten ansedt, såsom hade de »upplagt sig uti mäster-mannens ämbete, och trakterat detta ynkeliga liket och gjort det lika ära emot ett annat lik, som med allt skäl borde ske både ära och tjenst». Och öfver den döde blef häradsrättens dom, att efter han »icke drap sig af afvittighet, utan af öfverdådighet och dryckenskap, och hade ingen orsak att dräpa sig sjelf, utan det allena, att han icke kunde fullfölja sitt onda uppsåt att dräpa sin egen fader. Derföre dömde nämnden, att förbemälde Håkon Nilssons lik skall — till skogs föras och i båle brinna». —

Under protokollet finnes tecknadt med främmande hand: »detta är en förfärlig och gräselig casus. Gud bevara oss alla!»

§ 174. Ur den solidaritet, som, grundad i natur och tänkesätt, förenade kynnet till en moralisk personlighet, utgick såsom en pligt, skyldigheten att taga hämnd för en kynnesmans eller [ 274 ]blodsfrändes dråp. Den gammalnordiska blods-hämnden var derföre icke blott en hednisk folk-sed, utan en hednisk religions-sed, och vi finna ännu i Wärend lefvande den folktron, att den dräpne icke kan få någon ro i sin graf, innan hans död blifvit hämnad. Försummas detta, så blir han gengångare, och störer såsom sådan friden inom sin egen familj genom nattliga spökerier (§ 119). En dråps-sak, om än försonad, blef derföre i gamla tider icke glömd förr än efter mans-åldrar, och vi finna, ibland många andra exempel, hurusom ett dråp, begånget år 1589, och år 1596 försonadt med böter, blef vid Albo härads-rätt å nyo upptaget och lagligen åtaladt ännu så sent som år 1620, således efter mera än trettio års förlopp.

När omständigheterna medgåfvo, blef ock blodshämnden, ännu på denna tid, omedelbart utkräfd. Konunga härads dombok för år 1625 förtäljer således om en liten pojke, som, när hans fader år 1602 blifvit skjuten, »genast grep till bössan och sköt till banemannens kamrat, så att tre eller fyra ben måste tagas ur hans kropp». Ett annat och rörande exempel på den hänsynslöshet, hvarmed samma heliga familje-pligt blef af våra förfäder uppfylld, lemnar den i Albo härads dombok för år 1613 intagna berättelsen om våda-dråpet på »gamble Simon i Almås», ätte-fadren för den i Wärend utbredda Wislanda-slägten. Vi anföra här denna berättelse, såsom upplysande för den tidens seder och tänkesätt.

År 1611 eller 1612, under Danmarks-fejden, tordes folket i gräns-bygden icke ligga natte-tid i [ 275 ]sina hus, »för fiendens räddhåga skull», utan lågo om sommaren i kojor uti marken. Äfven gamble Simon i Almås hade derföre byggt sig en koja bort i gärdet, och hans son, Måns i Almås, brukade likaledes vid samma tid ligga ute om nätterna i en bod. Denne Måns i Almås, som kallade sig Brokin och var broder till hederlig och vällärd man Herr Harald Simonis i Wislanda, var en då för tiden i gräns-trakten berömd låsa-smed eller bösso-smed.

Hände sig så en fredags-afton, att en man, vid namn Bengt i Krogsaböke, hade värf till Måns i Almås, att tinga sig en bösso-lås, och Måns lofvade honom att bekomma samma lås på lördags-aftonen. Bengt gick så vidare fram till Fällhult och lät der skrufva sig en bösso-pipa; men han kom att dväljas, med att dricka hos sin syster, längre än han sjelf hade aktat. Då begärde hans syster, att han ville gå till sängs och hvila sig. Men han vägrade det, emedan kyrko-vägen skulle vara för lång om söndags-morgonen till Hallaryd, utan drog så om qvällen tillbaka samma väg som han kommit.

När han så fram på natten kom igen till Almås, klappade han på Brokins stuga och sporde efter bösso-låsen, som han tillförene hade tingat. Då kom låsa-smedens tjenste-piga ut, och han frågade henne hvar smeden var. Hon svarade: »han är borta i gärdet och ligger». Så bad han att hon ville följa honom dit, och det gjorde hon.

Som han nu kom fram till smeden, helsade han denne, och de begynte skämta och le tillsammans. När de hade utskämtat, vred Bengt sin bössa ned på armen, menandes skjuta i vädret till större [ 276 ]lust. Då var gamble Simon kommen ur sin koja och var stadd utanför kojo-dörren vid pass nio alnar, och som Bengt sköt, ståendes utmed gärdesgården och vändandes bössan afsides utmed boden, drabbade lodet gamble Simon, så att han oförvarandes kom i misshugg. Då blef Bengt i Krogsaböke förfärad; men gamble Simon frågade hvem honom sköt. Sonen svarade: »det gjorde Bengt i Krogsaböke». I detsamma steg Måns i Almås litet ut ifrån Bengt och sade: »du skall få ett tusen knäflar för min fader du sköt». Bengt bad för sig och sade: »hållt upp! ty jag visste inte deraf;» men straxt sköt Brokin af honom hans arm. Da ropade Simon åter: »O min son! Blef du skjuten med?» Brokin svarade: »nej. Men jag sköt den bäste vän jag hade;» och gaf sig dervid. Simon sade: »hvem var den?» Måns svarade: »det var Bengt i Krogsaböke». Då sade Simon: »Brokin! Jag rädes du hämnades för snart; ty jag blef inte skjuten mer än litet i armen».

I och med samhälls-begreppets utveckling hade man dock, redan långt tillbaka, begynt öfverlåta kynnets urgamla rätt och pligt att taga blods-hämnd, på staten, såsom en högre, alla medborgare omfattande samhälls-enhet. Lagarne, såsom de på 1600-talet blefvo i Wärend tillämpade, bevara derföre tydliga spår af det sätt, hvarpå statens straff-rätt steg för steg utvecklat sig ur familjens enskilda hämnde-rätt. Den dräpnes kynne var således ännu på denna tid rätter måls-egande i alla dråps-saker, och kunde vid tinget lagligen kräfva lif för lif i det fall, att dråparen blifvit fångad å flyende fot [ 277 ]eller å färska gerning vid liket. Hämndens utkräfvande betraktades ock länge såsom en samvets-sak för den dräpnes familj. När derföre, i Albo härad, Måns Svensson i Hult blifvit, nyårs-afton år 1625, i Sjöatorp öfverfallen och grymt dräpen af sin egen värd-broder (ɔ: svåger) Ingemar Persson i Lyåsa, och Måns' hustru, Djuret, blef af rätten tillfrågad, om hon kunde ställa sig tillfreds i sitt samvete och bedja för dråparen, svarade hon härtill nej, »bedjandes för Jesu namn skull, att öfverheten ville se på saken och hämnas hennes mans död». År 1627 förekom i Kinnevalds härad en hustru, som på inga vilkor kunde förmås att taga böter för sin man, hvadan penningarne, enligt rättens beslut, skulle insättas i härads-kyrkan, »till natt och jämlånga». När Per Störgeson i Stensemåla år 1620 ihelslagit Nils Pedersson i Rimsehult, och härads-rätten dömde måls-egande-böterna till Sven Jonssons hustru i Brorsmålen, hvars man tillförene blifvit af samme dråpare ihelslagen, så ville hon icke begära högre böter än till tio daler, »efter Per Störgeson hämnades så väl för hennes mans skull, som för sin egen». Den del af böterna, som i dråps-saker på detta sätt utgick till måls-egandena, får i våra domböcker namn af hufvud-boten, sjelfva hufvud-boten, och tillföll då ännu den dräpnes hustru och barn, tydligen såsom en ersättning för kynnets urgamla, i folkets rätts-begrepp ännu lefvande rätt att på dråparen taga blods-hämnd.

§ 175. Kynnet i sin historiska förgrening ifrån gamble stubben bildade ätten, som således kom att bestå af ett antal familjer, sins emellan [ 278 ]förbundna genom gemensamhet i härkomst, traditioner och egendoms-besittning.

Den gemensamhet i härkomst, som ifrån början bestämde ättens sammansättning, uttalar sig redan i de af ålder inom samma ätt brukliga mans- och qvinno-namn. Enligt ett gotiskt folkbruk, som hölls i religiös helgd och som förbinder sig med detta folks uråldriga kult af dödingarne (jfr. § 123, 124), erhöll nemligen hvarje nyfödt barn vid vattenösningen, eller i den första lögen (§ 102), af husfadren ett personligt namn, som, för att blifva lyckosamt, helst borde tagas efter gamble stubben eller någon annan afliden kär frände. Menniskans namn har nemligen starka tydor, och barnen brås eller slägta, enligt folktron, på den ättemän, hvars namn de bära (§ 97). Att gifva barnet namn efter någon frände, som ännu är i lifve, hålles i Wärend för olyckligt, emedan då en af dem i slägten, som bära samma namn, skall vantrifvas och dö (§ 95). Att gifva barnet namn efter någon som är död, eller, såsom det heter i folkmålet, att uppkalla en afliden, är deremot lyckosamt och innebär för den aflidne en heders-bevisning, som icke må försummas, utan dödingens högsta misshag. När derföre ett barn icke får ro om nätterna, kommer sig detta deraf, att någon afliden ättemän oroar barnet, af hämnd, emedan den döde icke blifvit af sin slägt uppkallad. Det gifves då knappast någon annan råd, än att söka den kloke, för att genom honom få utrönt, hvilken döding som oroar barnet. Sådant sker säkrast, genom att stöpa öfver barnet med smält bly, som öfver barnets bröst [ 279 ]fälles i en skål vatten. När dödingen på detta sätt blifvit igenkänd, måste föräldrarne antingen gå till hans graf och bedja om förlåtelse, eller ock tala honom till, när de förstå att han är hos barnet, och lofva honom, att, om han vill vänta till härnäst då någon i familjen födes, skall han med säkerhet blifva ihågkommen och uppkallad (jfr. § 124).

De tydor och den religiösa helgd, som på detta sätt varit i de gamla wärendska ätterna fästad vid de personliga namnen, gifva åt dessa namn en stor nationel betydelse och förklara tillräckligt, huru desamma varit i stånd att delvis bibehålla sig oförändrade, ifrån tiden för landets första bebyggande med fasta gårdar till fram i början af 1600-talet, ja, ända in i vår egen tid. Vi meddela derföre några hithörande förteckningar, till upplysning af ett för språket och lokal-historien vigtigt ämne och till jemförelse med person-namnen hos andra gotiska folk-stammar.

Gamla Wärendska Mans-namn, utdragna ur namnen på landets gårdar.

(Kin. h. ɔ: Kinnevalds härad. K. h. ɔ: Konga härad. A. h. ɔ: Albo härad. N. h. ɔ: Norrvidinge härad. U. h. ɔ: Uppvidinge härad).

Alfver. — Alfvastad A. h. Alfveskog N. h.

Algut. — Algutsboda U. h. Algutstorp U. h.

Alle. — Allatorp Kin. h. Allamåla A. h.

Amund. — Amundshylte A. h.

Ane. — Aneboda A. h. Anemåla U. h.

Are. — Araby Kin. h. Arisås A. h.

Atte. — Attsjö K. h.

Bene. Böne. — Benestad A. h. Bönemåla K. h.

[ 280 ]Bibbe. — Bibbetorp U. h.

Bo. Bue. — Boaryd K. h. Buamåla K. h.

Boge. — Bogsjö K. h.

Brodder. — Broddamåla K. h.

Dan. — Danstorp U. h. Dansjö A. h.

Djur. — Djuratorp Kin. h. Djuramåla K. h.

Dåfved. — Dåfvedshult U. h.

Ebbe. — Ebbamåla K. h.

Eke. — Ekamåla Kin. h. Ekeryd K. h.

Finn. — Finnanäs A. h. Finnagården (i Löpanäs) N. h.

Frigge. — Friggestorp K. h.

Fro. Frode. — Frosberg A. h. Froaryd Kin. h.

Frosten. — Frostensmåla K. h.

Frände. — Frändefälla Kin. h.

Gammal. — Gamleboda A. h. Gammalsmåla K. h.

Giöde. — Giödeshult U. h.

Grefved. — Grefvedshult N. h. Grefvaryd N. h.

Gubbe. — Gubbemåla K. h.

Gudar. — Gudarsmåla U. h.

Gulland. — Gullaskruf U. h.

Gynkel. — Gynkelstorp N. h.

Hake. — Hakatorp A. h. Hakeqvarn Kin. h.

Har. — Harshult U. h.

Hegge. — Heggesmåla K. h.

Helge. — Helgåkra Kin. h.

Helmer. — Helmeshult A. h.

Herle. — Herlatorp A. h.

Hilland. — Hillansgärde A. h.

Holmsten. — Holstens skog N. h.

Hufvud. — Hufvudhult U. h.

Högne. — Högnalöf K. h.

Ingel. — Ingelstad K. h.. Ingelstorp N. h.

[ 281 ]Jordan. — Jordanstorp U. h.

Jule. — Julatorp N. h.

Kalf. — Kalfsvik Kin. h. Kalfshaga Kin. h.

Kalle. Kålle. — Kallemåla K. h. Kallanäs K. h. Kållebo K. h.

Kasten. — Kastensmåla Kin. h.

Kettil. — Kettilstorp Kin. h.

Kielle. — Kiellehult U. h. Kielleryd U. h.

Kol. — Kolsboda U. h. Koleryd Kin. h.

Loft. — Loftsboda A. h. Loftsryd N. h.

Manne. — Mannatorp A. h.

Mar. — Marshult U. h. Marskog U. h.

Obbe. — Obbetorp K. h.

Pigge. — Piggaboda A. h. Piggamåla K. h.

Planting. — Plantingeboda N. h.

Putte. — Puttatorp A. h.

Rane. — Raneskruf U. h.

Rolf. — Rolfsmo K. h.

Saxe. — Saxebjörke N. h.

Seved. — Seveds-äng Kin h.

Sibbe. — Sibbamåla K. h.

Sigge. — Siggamåla K. h.

Skule. — Skulatorp A. h.

Skägge. — Skäggalösa Kin. h.

Sköld. — Sköldstad A. h.

Sten. — Stenshult A. h. Stenslanda Kin. h.

Stenkil. — Stenkelsmåla K. h.

Thegn. — Tegnaby K. h.

Thorbjörn. — Thorbjörnahult A. h.

Thorland. — Thorlandsmåla K. h.

Toke. — Tokaboda U. h.

[ 282 ]Tole. Tule. — Tolestorp A. h. Tolstorp K. h. Tulanäs A. h.

Trufved. — Trufvedstorp A. h. Trufvedsmåla A. h.

Tubbe. — Tubbatorp A. h. Tubbamåla A. h. Tubbaremma A. h.

Töre. — Törestorp K. h.

Törne. — Törnemåla K. h. Törnåkra Kin. h.

Ubbe. — Ubbamåla U. h.

Wale. — Waleryd Kin. h.

Wiking. — Wikings-äng (i Gårdsby) K. h.

Willand. — Willandsnäs Kin. h.

Ygger. — Yggersryd U. h.

Åre. — Åranäs A. h.

Östan. — Östanstorp Kin. h. Östenhaga U. h. Östanåkra A. h.

öijar. — Öijarslycke K. h.

Mans-namn i Wärends tings-handlingar för åren 1600 — 1632.

Anm. Det gamla stafningssättet återgifves oförändradt. De namn, hvilka, på sätt vi ofvan visat, jemväl återfinnas i landets gård-namn, äro betecknade med *.

Adel. Axel.
* Allgutt. Algud. *Bene. Bäne. Båne. Böne.
Ambiörn. Beneson. Benason.
* Amund. Bernte.
* Ane. Bertil.
Anund. Birge. Börge.
Arffuidh. Arfuidt. Biörn.
Arild. Blanting.
Arne. * Bo.
Asle. Åsle. Boduidh.
Asmund. * Boge.
Assar. Asser. Bonde. [ 283 ]

Botolff. Bodolff. Botell. Botill. Båttel. Bådell. Fader. Faar. Far.
Bottmar. Botner. Båtman. Faje. Faye.
Britter. Britt. Brijt. Felle. Fälle. Fålle.
Broke. * Finne.
Bror. Broor. Folke. Folcke.
Bruse. Brusse. * Frende. Frenne.
Brynill. Bröniell. * Frigge.
* Brådder. Bråd. Brådt. * Frode. Froe. Froadt.
Bråduidh. Bråuidh. Bråfuidt. Bråfwed. * Froste. Frosten.
Bålle. Gammal
Christer. Gert. Gerdth.
Christman. Germundh. Girmund.
Clemet. Clemmet. Clemit. Clemmitt. Gertorn.
Dager. Gise. Gisse.
* Diur. Gisle. Gissle. Gissel
* Ebbe. Giurd.
Effuer. Giöstaff. Gustaff.
* Eke. Giöter. Giöte.
Elof. Eloff. Grimmal. Grimmel.
Enar. Ener. Gudmar.
Enevald. Gudmund.
Engell. * Gulland. Gullan.
Erland. Erlan. Gullbrand.
Erengisle. Eringisl. Erngisle. Ernegisl. Erengissel. Gume. Gumme.
Erik Gunnar. Guner.
Esbiörn. Essbiörn Gunne.
Eskel. Eskill. Hakon. Håkon
  Halsten.
  Harald. Haral.
  * Hegge.
  * Helge. Hellie.
  Hemming. Hämingh. [ 284 ]

Herman. Mante.
Hofmand. Markor.
Holger. Holgiärd. Hålger. Mattis. Madttz. Mass (Masse).
* Holmsten. Morder.
Holuaste. Morten. Mårten.
Hååmud. Nabbe.
Hånge. Hång. Hänge. Nanne.
* Höffuid. Heffued. * Obbe.
Ifwar. Iffuer. Offe. Offue. Ove.
Inge. Ola.
* Inge. Ingell. Oluff.
Ingemar. Ored.
Ingemund. Ostrat.
Ingeuallder. Ingewall. Otte.
Ingevär. Paj.
Jahan. Palle.
Jeppe. Pelle.
Jödde. Jodde. * Putte.
Karl. Carl. Påffwel. Påffuall.
Kiell. Kiel. Rawall. Rafwel.
* Kielle. Kelle. Ramund.
* Kiettel. Kiätill. Rassmus.
Knut. * Rolff.
Krok. Krock. Romundh.
Lenart. Linner. Linnar. Linnert. Samsing. Sambsingh.
Likued. Lickued. Lijkue. Sante.
Lindorm. Linnorm. * Sibbe. Sebbe.
Lintte. Sibiörn.
Löfving. Sigfried. Sigfredh.
* Manne. * Sigge. [ 285 ]

Simundh. Toste.
Siuast. Trotte.
Skering. Skiering. * Trufuid. Truffwidtt. Truved. Trued.
Sodman. Sådeman. Somand. Soman. Somman. * Tule
Somundh. Sommundh. Sommun. Tur. Ture.
Sone. Sonne. Såne. Sånne. Twtte.
Staffan. Tyke. Tygge.
* Sten * Tyre. Töre.
Störge. Tönes.
Suen. Törelz. Töruls. Trulz.
Swening. * Törne.
Swne. Sunne. Waste.
Söfring. Söfvelling. Söffuelin. Söffuerlin. * Vbbe.
Thor. Tor. Udder. Vdde. Vd.
Thore. Vderian. Vdderian. Uddrian.
Toffwe. Tuffue. Tufue. Tufued. Wduald.
* Toke. Ulff. Vlf.
* Tolle. Vlfgreson.
*Tolff. Vre.
* Torbiörn. Törbiörn. Törnbiörn. Widrik.
Tord. Wålleman.
Torkel. Thorkell. Torkil. Thorkill. Tårkil. Törkill. Wållemar. Vollemar.
Torsten. Törsten. Tårsten. * Ygge. Ydge. Ögge. Ödge.
  *Ynnar. Ynner. Önner.
  Åke.
  Åsle. Åssle.
  Åstridh.
  Örian.
  * Östen.
  * Öijar. Yar.

[ 286 ]

Qvinno-namn i Wärends tings-handlingar för åren 1600 — 1632.

Agnis. Ingridh. Ingredh. Ingreda. Ingert.
Anneka. Annika. Jordan.
Barebro. Barebråd. Berrebrå. Kaja. Kajsa.
Beritta. Biritta. Böretta. Bäreta. Karin. Karning.
Botill. Bothill. Botila. Kiella. Kiälla.
Bålla. Kietel.
Christion. Kietelöff.
Diuret. Diurede. Diyret. Kijta. Kitta.
Elin. Älen. Kirstin.
Elsa. Lisebet. Lissebet.
Erengunna. Luce. Lusse.
Estridh. Estridt. Magnill.
Gertrud. Giertru. Maja.
Guma. Malin.
Gunnel. Gunnill. Märit. Märitt.
Gunner. Nilla.
Gyredt. Giöredt. Gyrydt. Olof. Olfua.
Helga. Olla.
Hillegerdh. Ragnil. Rangnell.
Holmfridh. Ramborgh.
Jahana. Ramfridh. Ramfröd. Ramfrö.
Inga. Segred. Segret. Segridt. Sigridt. Sigrid.
Ingeborg. Sestridt. Sästred.
Ingefridh. Ingefred. Sigga.
Ingelöff. Signell. Signilla.
Ingell. Sisza. Sidza.
Ingerd. Ingjär.   [ 287 ]

Sissela. Cissila. Cicilla. Truna.
Smesterlin. Smerstelin. Töron. Tören.
Svenborgh. Walborg. Wallborgh.
Toffwa. Toa. Ödgon
Tora.  

Flertalet af dessa mans- och qvinno-namn bär vittne om en hög ålder och ursprunglighet, så väl genom sjelfva sin yttre form, som genom de i denna uttalade föreställningar och begrepp. Språk-formen är således i allmänhet enkel, och sammansatta namn, såsom: As-mund, Ger-mund, Gud-mund, Ro-mund, Sig-mund, So-mund, Thor-björn, Thor-kil, Thor-sten o. s. v. höra till undantagen. De begrepp, som i namnen uttryckas, äro lika enkla, samt ligga alla inom den idé-krets, som närmast tillhör ett okonstladt natur-folk. Namnen utmärka således antingen något djur, såsom: Björn, Ulf, Lindorm, Djur, Djuret, Kalf; eller menniskan under olika åldrar och lefnads-förhållanden, såsom: Faje, Gammal, Gubbe, Fader, Sone, Arfve, Bror, Frände, Folke, Gumme, Sven, Karl, Manne, Skägge, Bo, Bonde, Hofmand, Viking, o. s. v.; eller nationalitet och härkomst, såsom: Göte, Saxe, Finne; eller hög börd och värdighet, såsom: Har, Hakon, Dan, Thegn; eller något vapen, såsom: Brodd, Udd, Boge, Sköld, Kettil; eller kläde-drägt, såsom: Broke, Giord; eller någon religiös föreställning, såsom Helge, Hillegerd, Frigge, Thore, Bålle o. s. v. Christer, Christion, Christman. Med undantag blott af de tre sistnämnda, gå dessa namn således tillbaka i en yngre eller äldre epok af gotisk hedendom, och åtskilliga ibland dem, såsom: [ 288 ]Ane, Atte, Sibbe, Ubbe o. s. v. återfinnas redan i våra äldsta historiska urkunder.

Utom af dessa rent personliga namn, hvilka inom ätten åter uppkallades slägte efter slägte, igenkändes medlemmarne af samma ätt äfven genom ett allmänt, för alla gemensamt ätta-namn. Detta ätta-namn hemtades, efter ättens fasta bosättning, gemenligen ifrån gamle stubbens jord-besittning. Ätten fick således ofta namn efter sin gård, såsom: Asa-slägt, Ugnabygda-slägten, Spänhulta-slägten o. s. v. Men om gamle stubben gjort sitt namn berömdt, eller om han efter sitt skölde-märke eller af annan anledning erhållit ett serskildt tillnamn, så öfverfördes detta, såsom gemensamt ätta-namn, på hans efterkommande, och öfvergick vanligtvis äfven såsom tilläggs-ord på ättens yngre jord-besittningar, så att ätten nu i omvänd ordning gaf sitt namn åt gården. Vi blifva på detta sätt i stånd att följa de gamla ätterna under deras fortsatta geografiska utbredning, och hafva redan i det föregående (§§ 23—25) allmänneligen redogjort, så väl för de Wärendska ätte-namn hvilka bevisligen gå tillbaka till landets första bebyggande, som för de hvilka i landet förekommo ännu så sent som vid början af 1600-talet.

På grund af dessa ätta-namns fornåldriga språk och enkla begrepps-innehåll hafva vi ledt oss till den slutsattsen, att de, i likhet med de ofvan anförda person-namnen, härröra ur en aflägsen hednisk bildnings-period. Rimligtvis hafva de ock till större delen varit i heraldisk bild återgifna på egarens sköld, hvartill de serdeles väl lämpa sig genom sin [ 289 ]i allmänhet rent konkreta beskaffenhet. Flera ibland dem uppträda ock historiskt, såsom namn på adelsätter under medeltiden. All anledning är då för handen, att dessa ätta-namn gömma hågkomsten af en på sin tid mägtig hednisk jord-adel och kämpa-adel, med anor gående tillbaka upp i den gotiska folkvandringen. Att en sådan förhistorisk adel en gång i landet funnits, lärer icke vara tvifvel underkastadt, enär den ännu ofta blir i Wärend omtalad under namn af Knapar, Knap-adel. Wexiö lands-tings beslut af år 1414 är ock under-skrifvet, icke blott af tvänne riddare, utan ock af Jon Persson, Bænct Thomasson och Harald Larensson Knappo;[1] förmodligen knapar eller adelsmän. En gård i Wislanda socken heter Knapamoen, och en bond-slägt inom samma socken omtalades, ännu för trettio år sedan, under namn af Knape (Knapa-Lassen). Af Junkare, eller yngre privilegierade adelsmän, egde Wärend deremot ännu i början af 1600-talet knappast ett tiotal, och, enligt Krok, fanns år 1749 ingen enda »privilegierad man» bosatt inom Kinnevalds härads hela södra fjerding. De flesta af landets äldre adels-ätter hade således redan förut återvändt till folket. Men vi ega desto mindre skäl att betvifla deras fordna tillvaro såsom Knapar, enär jord- och krigare-adel, i denna enkla form, icke var annat än en naturlig utveckling af det gotiska ätteväsendet, och således öfverhufvud gifven redan i och med den allmänna familje-rätt, som låg till grund för det äldre gotiska samhället.

[ 290 ]§ 176. All den jord, som af gamble stubben blifvit ifrån början instakad på den äldsta allmänningen, och som sedan blifvit af hans kynne samfäldt brukad, öfvergick vidare till hans ättemän, såsom ätt-lefve, ätt-löfve eller oskiftad ätta-jord.

Ifrån äldsta tid, och så länge de gotiska ätterna ännu uppträdde såsom halft nomadiska klaner, låg således all landets upptagna jord i samfälda och oskiftade ätt-lefven. Men under tidernas längd, och sedan man med boskaps-skötseln och svedjelands-bruket börjat förena äfven ett fast jordbruk, begynte man småningom skifta den del af ätt-lefvet, som förut brukades i hop såsom odal-jord. Denna skiftade odal-jord gick sedan i arf såsom arfve-jord inom ättens olika hushåll. Hvad som icke var odal-jord låg deremot ännu länge ihop och oskiftadt, såsom ättens samfälda betes-mark och skogg-mark. Denna instakade, men ännu oskiftade jord bibehöll således fortfarande sin karakter af ätt-lefve, och var en hela ättens gemensamma och osöndrade tillhörighet.

Spår af dessa för den gamla stamförfattningen karakteristiska egenheter, hafva länge bibehållit sig i den svenska jord-lagstiftningen. Då det nemligen icke kunde stå tillsammans med just dessa traditioner af samfäldhet inom en och samma ätt, att någon främling skulle ega del i ättens gemensamma ätta-jord, förbehöllo lagarne åt ätte-männen rättighet att kunna till sig lösa sådan jord, när hon gått i köp. Detta är således förklaringen af den lösningsrätt till arfve-jord, som ända intill senare tid varit förbehållen åt säljarens börde-män, eller närmaste [ 291 ]slägtingar, och som derföre i vår äldre lagstiftning får namn af börds-rätt. I Wärend iakttogs af detta skäl, vid jord-köp under 1600-talet, att säljaren handlade icke blott å egna vägnar, utan ock såsom »fullmyndig gjord för alla sina med-arfvingar och närmaste slägt och börde-män

å fäderne och möderne,
födda och ofödda,
inländska och utländska,
kända och okända,
nämnda och onämnda.»

Hade han icke en sådan vidsträckt fullmagt, så borde fastigheten först hembjudas, tingbjudas eller lagbjudas åt börde-männen, och dem gifvas år och dag till att lösa sin börd, innan härads-rätten stadfästade köpet med bref och sköte. Gården Willarp i Mistelås socken stod på detta sätt tingbjuden och klandrad i tio år, innan köparen kunde, år 1629, af rätten erhålla ting-skötning och laga fasta. Hanagården i Nöbbele hade, år 1620, »stått tingbuden, och närmaste slägt och börda-män hembuden, uti samfäldte tolf år, öfver och intet under.» Och om gården Fägerstad i Konga härad förekommer, år 1621, att den i sexton år stått slägten och börde-männen hembjuden, innan den af härads-rätten »dömdes och tingsköttes ifrån all den gamble slägten och bördemän, födda och ofödda.»

Vid wärendska jorda-köp ifrån samma tid skiljes ock noga emellan säljarens arf, eller skiftade arfve-jord, och ätt-lefvet, eller den oskiftade ätta-jorden. Vanliga formeln är, att säljarena »ting-skötte [ 292 ]allt deras arf och ätt-lefve.» Utom de godvärden, som vid sådana köp blefvo af köparen till säljaren utbetalda, hade han derföre äfven att till ätte-männen erlägga en serskild afgäld för deras medgifvande, att han hädanefter fick taga anpart i deras samfälda, ätten serskildt förbehållna ätt-lefve. Denna afgäld blir i Wärends domböcker omtalad under namn af ättlefves-gåfvor, när den erlades till ätte-männen inom börds-linien, och vängåfvor, når den gafs till ätte-män äfven utanför denna linea. Begge dessa slags gåfvor blifva ock i köpe-handlingen serskildt upptagna, och utgingo, efter gammal sed, för det mesta i landets af ålder brukade godvärden, såsom: »Noch, en bössa, god för 9 mark, och en sked för 14 mark i ättlöfves-gåfva.» Eller: »och i ättlöfves-gåfvor: en ung get, vallman 4 alnar, penningar 2 mark, ett hufvudklädes-lärft. Noch, penningar 1 daler och ett Upplöta-läroft.»

De omständigheter, som vi här korteligen vidrört, gifva en tydlig föreställning om det sätt, hvarpå de gamla byarne utbildat sig i Wärend, såsom i andra delar af Göta rike. Dessa byar äro nemligen en qvarlefva af klan-väsendet i dess gammal-gotiska form. Bya-laget var ifrån början ett kynne, småningom utbildadt till en sjelfständig ätt, och bya-lagets hela instakade jord-område var denna ätts ätta-jord eller ätt-lefve. Brukningen af detta ätt-lefve var länge samfäld. Slutligen företog man sig att skifta in-egorna i flera lotter, allt efter som ätten var få-kynnad (ɔ: fåtalig) eller mång-kynnad (ɔ: mångtalig). Dessa lotter gingo sedan i arf inom hvarje ätta-gren, såsom arfve-lotter, och styckades [ 293 ]efterhand än ytterligare. Byns utmark bibehöll deremot fortfarande sin karakter af ätt-lefve, och brukades, såsom sådant, af byamännen i hop eller samfäldt, till bete och skogs-fång. De gamla wärendska byarne, med sina mångskiftade in-egor och sin oskiftade utmark, fingo på detta sätt en karakter af delvis bevarad och delvis bruten samfällighet, hvilken de flerestädes bibehållit ända till våra dagar.

Igenfinna vi på detta sätt hos bya-laget drag af ättens äldsta samfällighet i jord-besittning, så kunna vi med säkerhet vänta, att der återfinna äfven andra drag af den fordna, patriarkaliska ätts-författningen. Dessa drag äro ytterst enkla. Hela bya-laget stod under ledning af en ålderman, utsedd genom val på allmän sammankomst eller byastämma, som fordom ofta hölls under bar himmel, och som på våren, vid valet af ny ålderman, åtföljdes enligt gammal sed af ett gille, som fick namn af åldermans-gille. Till sitt biträde hade åldermannen tvänne bisittare, med hvilka han bildade fullsuten rätt i bya-lagets egna, inbördes tvistigheter. Alla andra ärender afgjordes deremot genom öppen omröstning byamännen emellan.

Attributerna af åldermannens, ifrån gamble stubben nedstammande patriarkaliska myndighet, voro tvänne, nemligen ett horn och en klubba. Hornet, som i åtskilliga wärendska byar ännu förekommer under namn af Bya-hornet, brukades när man skulle samlas för att dricka, och eljest vid alla tillfällen, då åldermannen ville hastigt sammankalla byamännen. Han gick då ut på sin förstugu-sten, eller på [ 294 ]gården, och tutade i bya-hornet, hvilket i folkmålet heter att tuta ihop gubbarne.

Bya-horn i Borlanda by af Söraby socken, 1752.

Klubban heter i Wärend Ätta-klubba eller Bya-klubba, och var gemenligen en kort, sjelfvuxen trädklump med smalnande handfång. Rudbeck omtalar, att flera sådana ätta-klubbor funnos förvarade bakom altaret i gamla Skatelöfs kyrka, ännu vid medlet af 1600-talet. De voro af ask, till formen åttkantiga, trinda i den nedra ändan, som var ämnad till slaget; men öfre ändan spetsig och litet krokig, som en näbb. Dessa klubbors form och beskaffenhet var således hufvudsakligen lika med

Ätta-klubba ifrån Lekaryds socken
Ätta-klubba ifrån Bergs socken.

tvänne ätta-klubbor, af masur-björk och al, dem vi ännu för ett par år sedan lyckats påträffa i gamla bondhus inom Lekaryds och Bergs socknar. Enligt en allmänt utbredd folksägen, som äfven blir omtalad af Rudbeck, hafva detta slags klubbor i hedendomen varit af våra förfäder brukade, för att dermed dräpa deras sjuka och ålderstigna. Vi hafva desto mer anledning att tro på [ 295 ]tillförlitligheten af denna sägen, då alldeles samma berättelse återfinnes hos Procopius om de gotiska Herulerna (jfr. § 28). I hvarje fall har dock ätta-klubban förnämligast varit använd till att bjuda tystnad vid

Bya-kafle från Bergs socken
Bya-klubba från Moheda socken.

ättens öfverläggningar, samt för att med klubb-slag fästa de fattade besluten, på sätt ännu sker i våra rådplägande församlingar och vid auktioner. Under sitt yngre namn af bya-klubba, har hon dock äfven blifvit skickad rätt-syls omkring byn med åldermannens budskap, och borde då alltid af den ytterste grannen åter medtagas till samlingsstället. Den i åtskilliga byar eljest brukliga bud-kafveln, bya-kafveln, får derföre på många ställen namn af bya-klubban, och bibehåller äfven flerestädes en form, som tydligen är lånad ifrån den äldre ätta-klubban.

§ 177. Ätten, som på detta sätt utvecklat sig ur det enkla kynnet, och ifrån nomadisk klan öfvergått till bofast klan eller bya-lag, hade ifrån äldsta tid äfven samfäld begrafnings-plats för sina döda. Denna begrafnings-plats var tillika medelpunkt för ättens samfälliga gudakult, och blef långt fram i tiden medelpunkt inom gället, socknen eller det utvidgade ätts-området.

[ 296 ]Forn-grafvarne, hvilka ifrån jätta-tid förekomma i spridda lägen, gruppera sig derföre efterhand allt tätare i den odlade bygden invid landets vattendrag. Serdeles förekomma de talrikt i närheten af de äldsta byarne, såsom vid Skatelöf, Blädinge, Öhr o. s. v. De erhålla här allmänneligen namn af ätta-kummel, ätta-rör, ätta-backar, ätta-kullar, ätta-högar, och äro, såsom redan sjelfva namnet utvisar, tydligen gamla samfälda ätta-grafvar. Om deras härkomst ifrån våra egna gotiska förfäder kan icke heller uppstå något rimligt tvifvel. Deras läge öfverst å någon ås eller backe angifver nemligen tillräckligt, att de blifvit uppkastade af ett sol-dyrkande folk. Vid många ibland dem är dessutom fästad traditionen af något rent gotiskt person-namn, såsom Hake-rör, Tumlinge-rör, Locka-rör, Har-kullen, Sota-kullen, Bi-backen, Stens-backen, Tola-hög, Holms-högen, Tosta-säte, Ubba-graf o. s. v. Samlade till större mängd å samma ställe, får hela platsen namn af en ätta-plats eller ätta-hage, detta senare förmodligen på grund af den hägnad, hvarmed stället engång varit omgifvet.

Ätta-hagar af liknande slag förekomma i Wärend äfven ifrån christna medel-tiden. Presten i Urshult, Haquinus Platinus inberättar således till Antiquitets-Collegium d. 20 Maj 1667, hurusom »här finnes ock en kyrkogård i Bosgårds-gärde, med sten-mur rundt omkring, dock förfallen. Derpå står en ek, som nu är ihålig, uti hvilken synes hufvudet med en vacker färg, af Jungfru Mariæ beläte; der utan tvifvel många af de framlidne äro begrafna.» Fornseden att jorda medlemmarne af [ 297 ]en vis sätt i en för hela slägten gemensam ätta-graf, har ock i Wärend och Finveden bibehållit sig längre än annorstädes. Tiohärads-lagen, som i sin närvarande form anses gå tillbaka till omkring midten af 1300-talet, stadgar straff för den som gräfver i en annans ätta-hög och sålunda störer hans fränders hvila. »Nw kan grafua a Ætæ högh annars, tha kan hin til koma som agifuer them sak firi frænde hins up toks» (Kr. B. 17: 1.). Ätta-högarne voro således vid denna tid lagda tätt invid hvarandra, i en christen ätta-hage eller kyrko-gård. Ännu senare, eller d. 13 Febr. 1611, innehåller Sunnerbo härads dombok en dom, enligt hvilken en man, vid namn Anders Gunnarsson, dömes ogild; men det blef hans »bröder och slägt efterlåtet att föra honom hädan och hem till sin ätta-hög i kyrkogården.» Och å åtskilliga wärendska kyrkogårdar forekommo gemensamma slägt-grafvar, under namn af ätta-högar eller ätta-grafvar, ännu för en mansålder tillbaka, likasom de, i Rydaholm, Nöttja och andra socknar af Finveden, förekomma än i dag. De erhålla här alltid namn efter den gård, der slägten är bosatt, så att grafven säges vara den eller den gårdens ätta-hög.

Af den styrka, som familje-banden alltid egt hos de gotiska folken, och af dessa folks äldre ofullkomliga begrepp om lifvet efter döden följer naturligt, att den fläck, som sålunda gömde ättens aflidna fränder, skulle af de lefvande bli betraktad med helig vördnad. Alla hittills bibehållna spår visa ock, att våra gotiska förfäder ifrån äldsta tid plägat hålla sin guds-tjenst och fira sina högtider, under bar [ 298 ]himmel, just uppå sina ätta-grafvar. På åsen invid den gamla stam-byn låg således redan i hedna-tid ätta-backen, med sina kummel och högar, omgifna af byns helgelund, i Wärend någon gång omtalad under namn af bya-lunden (§ 31). Icke långt derifrån var den heliga källan eller något annat heligt vatten, hvari man förrättade de religiösa tvagningarne (§§ 28, 29). Förberedd genom dessa, och kallad af åldermannen genom tutning i bya-hornet, samlade sig ätten eller byn omkring ätta-högen, för att der, under bar himmel, fira sina solfester med offer, böner, sånger och nattliga eldar, hvartill slutligen kom en glad offer-måltid med minnes-drickning och lekar. Ättens högtider vunno således en ökad helgd genom dödingarnes personliga närvaro, och man trodde, att ätta-fädren i sina grafhögar osynligen njöto af håfvorna och deltogo i gästabuds-glädjen. Dessa samqväm synas för öfrigt hafva i äldsta tid blifvit hållna liggande på eller vid graf-högen, der man vid sol-festerna bredde julhalm eller strödde midsommars-blomster. Häraf det gamla namnet lag, bya-lag.

Äfven den äldsta bya-stämman eller ätta-tinget hölls på samma sätt invid ätta-högen. Vid rättsskipning sutto då åldermannen och de äldsta inom ätten uppå stenar, enligt den gamla gotiska folkseden att en rätt alltid rådplägar och dömer sittande, hvaraf uttrycken »domstol», »fullsuten rätt», »bisittare» o. s. v. En fornsägen ifrån Hångers socken i Finveden vet derföre förtälja, att »förr i verlden var det ingen lag, utan när någon hade gjort något, så samlade sig hela slägten, och de [ 299 ]äldste i slägten satte sig på stenar och skulle döma hvad straff han skulle ha. Var det så att han skulle dö, så hängdes han.» I verkligheten träffa vi ock ofta på eller vid den gamla ätta-högen någon forntida sten-sättning, af låga stenar lagda i ring; en sådan sten-sättning får då hos folket namn af en domare-ring eller ett domare-säte. Vanliga straff ifrån samma aflägsna tid synas eljest ha varit, att den brottslige blef förskjuten, utstött, utdrifven af den ätt han tillhörde, eller, om han fallit på sina gerningar, att hans lik icke blef jordadt i ätta-högen, utan begrofs, afsides från hans fränder, uti skogen.

När i tidernas längd ätten utbredde sig öfver ett större område, genom utflyttningar från den äldsta byn och upptagning af nya gårdar på allmänningen, synas de äldre förhållandena i regeln icke hafva undergått någon förändring. De utflyttande ättemännen slöto sig nemligen, så vidt möjligt var, till sina fränder i stam-byn, sökte derföre alltjemnt till sin gamla helgedom, och uppkastade gårdens nya ätta-hög på den gamla ätta-backen. Ätten eller byn utbildade sig på detta sätt steg för steg till en hednisk socken eller ett gäll, ordet bildadt af vb. gala, antingen för att uttrycka ropen vid de hedniska festerna, eller derföre att gället sammankallades, på samma sätt som bya-laget, genom tutning i horn. En sådan sammankomst af gället, för hednisk religions-öfning med offer-måltid, minnesdrickning och lekar, fick ännu i yngre tid namn af ett gille. Skedde den för gemensam rådplägning, [ 300 ]fick den namn af gäll-stämma, sockna-stämma eller (sockna-) ting.

På den utvidgade ätta-backen, eller inom den hägnade ätta-hagen, uppfördes nu ett enkelt hof eller hedniskt guda-hus, ursprungligen bygdt på stolpar såsom ett gammaldags loft. Folksägnen vet derföre ännu omtala, att vissa berömda ätta-högar, såsom Kongs-högen, Moder-högen m. fl. om högtids-nätterna stå uppresta på stora gyllene stolpar (§ 37). Bloten inom detta hof förrättades då af ättens ålderman, gode eller höfding; men gillet, nu fördeladt i flera lag, gilles-lag, hölls såsom förr under bar himmel, vid skenet af upptända eldar, och hvarje gilles-lag lemnade dertill sina bidrag i matvaror under namn af förning.

Öfvergången ifrån dessa folk-bruk i det hedniska gället till medeltids-sederna i det christna gället var, såsom vi längesedan anmärkt (§ 45), nästan omärklig. Äfven den äldsta christna helgedomen var derföre en ätta-backe, kyrko-backe eller graf-plats med ätta-högar, och mångenstädes, såsom f. ex. vid Blädinge, finna vi ännu den christna kyrko-backen eller kyrko-gården instängd emellan hedniska graf-kummel. Likasom i den äldsta christna tiden, höll man ännu på 1600-talet ofta guds-tjenst emellan ätta-högarne på kyrko-gården, och detta var regel, hvarje gång kyrkan genom blods-utgjutelse eller annat förfall blifvit oskär. Äfven har det varit gammal svensk folksed, att nedsätta sina döda i ätta-grafvar inne i sjelfva kyrkan. Man bibehöll nemligen ännu det hedniska föreställningssättet, att den döde sålunda fick del af offren, [ 301 ]sången och bönerna vid den allmänna guds-tjensten. Såsom det heter i gamla rim-krönikans berättelse om k. Magnus Ladulås:

»fore högha altare growo the han nider.
huat got man siwnger ella bider,
ther late gud han sin dell aff faa
,
huat got ther görss medhan thz ma staa.»

Den wärendska folksägnen ihågkommer än i dag, att i äldre christen tid, och innan kyrkorna fingo klockor, samlade man, efter hedniskt skick, gället till guds-tjenst genom tutning i horn, och och man förmenar, att Tutaryd kyrka i Finveden häraf fått sitt namn. Seden, att vid guds-tjensten, på hedniskt vis hålla lag och gillen ute på sjelfva kyrko-gården, och att der förehafva mål-skjutning och lekar, har ock i Wärend länge bibehållit sig. År 1633 hade, i Linneryd, Gudmund Hane ibland andra skalkar »på kyrko-gården kastat snö-balder under predikan». Och i Kinnevalds södra fjerding bibehöll sig den hedniska seden långt in på 1700-talet. Enligt Sam. Kroks berättelse år 1749 har nemligen »af ålder varit bruk hos dem, att både för och efter guds-tjensten hålla lag eller supsamqväm vid kyrkan, vid hvilka skontes föga Guds hus, att det ju kunde bli ett mål att skjuta åt. Spardes detta, så blefvo våken-hus och korn-hus desto mera igenomborrade, hvartill vedermälen, tusende-tals, ännu till deras nesa befindteliga äro.» Seden upphörde först, när den nitiske kyrkoherden Krok tagit sig före, att, under Trons sjungande »besöka dem i sina gillen, och — han fann på kyrko-gården flera sådane.»

[ 302 ]Gäll-stämman hölls likaledes, långt fram i nyare tid, under bar himmel ute på sjelfva kyrkogården. Ännu under k. Gustaf II Adolfs regering höll man, i Wierstad, sockna-stämma »på kyrkogården». Invid muren fanns derföre på denna tid å kyrko-gårdarne uppförd en bänk, som blir i domböckerna omtalad under namn af stämne-bänken eller sockna-bänken. År 1672 var dock, i Almundsryd, stämno-bänken flyttad utom kyrko-muren, och vid Stenbrohults kyrka fanns redan år 1604 uppförd en serskild sockna-stufva. Ifrån samma tid omtalas äfven ett slags större sockna-stämmor eller sockna-ting, hvilka blefvo utlysta af härads-provesten och som derföre erhålla namn af Proveste-ting, Prosta-ting.

Gället, som på detta sätt öfverallt framträder såsom ätten eller det gamla bya-laget i mera utvecklad form, har i Wärend länge hållit fast vid sin ursprungligen gifna börds-enhet. Å de gamla kyrko-gårdarne fanns derföre norr om kyrkan en föraktad graf-plats, som fick namn af främlings-högen, främlings-backen, och hvari man nedlade liken af alla dem, som icke genom börds-rätt tillhörde socknen och således hade del i någon ätta-hög. De stolta dannemännen i Wärends södra gränse-socknar ville icke heller veta af något giftermål för sina barn, som gick utom gället, det vill här säga utom ätten. Denna börds-fördom bibehöll sig till inemot slutet af förra århundradet, och gör sig ännu icke sällan märkbar. Den omtalas år 1741 af Linné med följande ord:

[ 303 ]»Folket här på orten (i Stenbrohult), så väl som i de mesta socknar af Småland, hvilka gränsa till Skåne eller Bleking, såsom Wierstad, Thorsås, Urshult etc. voro af begge könen merändels större än på andra ställen, hvilket torde vara af de gamla Göthers oblandade ätt, emedan man här nere ser sällan främlingar, och bonden gifter sällan sin dotter till någon annan än den som är född i socknen[2]

§ 178. Den gammal-gotiska ätten eller klanen, i dess mer utbildade form såsom gäll, socken eller kommun, bibehöll länge en nästan oinskränkt magt öfver egna medlemmar. Domböckerna omtala på flera ställen, hurusom den brottslige blifvit förskjuten af sin socken, eller, på 1600-talets språk, »blifvit biltog ljust af socknestempno och predikestool». År 1629, på Kinnevalds ting, klagade Lektorn i Wexiö, M. Herman Dusæus på »en ogudaktig och slem menniska, Sven i Marklanda, en ogudaktig man, så att han hafver icke på många år varit till Guds högvördiga sakrament, icke heller gjort sin rättighet Gudi och sin kyrkoherde, som honom med rätta borde; hafver ock varit bullersam, orolig och krakelare uti församlingen, så att han för sin margahanda ondska och ogudaktighet skull blef utdrifven utur församlingen.» Andra mildare former af ättens urgamla straff-rätt var, att den brottslige blef »ljust utur Guds församling», eller »sattes utan kyrke», »ljustes i bann», »stängdes från [ 304 ]sakramentet», så att han icke tilläts med sina ättemän deltaga i den offentliga guds-tjensten. En bonde i Norvidinge härad, som år 1621 kommit öfver-drucken i Bergs kyrka, måste »två kyrko-dagar stå utom kyrke och bedja församlingen om vänskap», samt dömdes serskildt af härads-rätten att till kyrkan gifva sex tjog takspån. Några glada bröder i Upvidinge härad, hvilka, en söndag år 1620, suttit och druckit under messan, försummandes kyrko-tjensten, och eljest vid samma tillfälle svurit många eder, fingo hvardera böta till kyrkan sina tre mark penningar. Att låta okynnigt folk under gudstjensten sitta i stocken, eller att låta dem stå och skämmas vid kyrko-dörren, har ock ända till vår egen tid varit ett i Wärend brukadt kommunal-straff.

En annan och fruktansvärdare form af ättens doms-rätt öfver sina medlemmar, var rättigheten att kunna utestänga en fallen förbrytare ifrån ättens gemensamma begrafnings-plats. Denna rättighet, som ifrån början tillhörde ätten sjelf, utöfvades dock längre fram af härads-rätten och kapitels-männerna, och användes af dessa myndigheter såsom qualificeradt straff för grofva brottslingar. När en dråpare eller annan ogerningsman fallit på sin gerning, blef derföre alltid genom laga dom bestämdt, om hans lik skulle ega njuta kyrkogården innan muren, och således läggas i ätta-hög med sina fränder, eller det skulle grafvas i jord utanför kyrko-gården, grafvas i hästa-backen, få en åsna-begrafning, till skogs föras o. s. v. Att grafvas i jord utanföre kyrko-gården blef härvid, [ 305 ]efter gamla tiders föreställningssätt, betraktadt icke blott såsom den högsta olycka för den döde, utan ock såsom en skam för hela slägten. Vanligtvis sökte derföre härads-rätten att förmedla saken, såsom när det heter i domen öfver den ihelslagne Anders Gunnarsson, år 1611, att »likväl hafver rätten lagt sig deruti, och gjort en vänlig förlikning dem emellan i så måtto, att Germund Stensson och hans slägt skulle utgifva Vår allernådigste Herre och Konung ett par oxar, och dermed lösa Anders Gunnarsson kyrkogården för en oxe, och en oxe till spetalet, och tillika gifva Anders Gunnarssons moder ett par oxar i vängåfva. Den dräpnes bröder och slägt lofvade häremot dråparen full vänskap, frid och trygder, för dem och deras efterkommande».

Utöfver hvad här redan blifvit korteligen anfördt, framträda i våra äldre folkseder otaliga andra drag, hvilka tydligen ega sin rot i det gammal-gotiska klan-väsendet, samt visa oss slägt-begreppet, börds-rätten och den samfälda slägt-rätten, såsom grundvalar i de gotiska folkens hela äldre samhälls-lif. Dessa drag förtjena då uppmärksamhet af hvar och en, som vill studera detta samhälls-lif i dess på en gång äldsta, enklaste och betydningsfullaste bildnings-former, och vi anföra, såsom hithörande, några ytterligare spår af den gotiska ätts-författningen, såsom dessa bibehöllo sig i Wärend ännu i början af 1600-talet.

Då ättens styrka väsendtligen berodde af ättemännens giftermåls-förbindelser, så blefvo [ 306 ]giftermålen betraktade icke blott såsom individens enskilda, utan såsom hans kynnesmäns och hela ättens gemensamma angelägenhet. Af ett ställe i Tiohärads-lagen (13:) vill det synas, att hithörande frågor af ålder uppgjordes med fränder och kynnes-män (meth frændom sinom oc kunnum mannom), sex å fäderne och sex å möderne. I Lands-lagen är deremot ättens målsmanskap redan inskränkt, och gäller blott qvinnan, som härvid beror af giftoman och skyllaste fränder hennes.

Den äldre åsigt om giftermålet, såsom en ätts-angelägenhet, hvaraf vi här funnit spår, framträder äfven märkbart i de gamla wärendska bröllops-sederna. Till brölloppen, hvilka fordom blefvo firade med en öfverdådig ståt, samlades nemligen alltid hela ätten å båda sidor, till häst och med full krigisk utrustning. Vid mötet emellan de begge ätterna iakttogs å ömse sidor den varsammaste etikett. Brudgummen, med sitt väpnade ätta-följe, måtte derföre icke infinna sig i bröllops-gården, der brudens slägt var samlad, utan att först hafva låtit anmäla sin ankomst genom serskilda förridare, hvarefter af brudens slägt utskickades ett antal brudmän, likaledes till häst, för att välkomna skaran. De gamla brölloppen hade således hela karakteren af ett första fredligt sammanträde emellan tvänne krigiska klaner, och man igenkänner i de bruk, som dervid iakttogos, en qvarlefva af den gammal-nordiska seden, att vid dylika tillfällen först gifva grud eller utvexla gisslan.

Ett annat hithörande drag var jemväl de gåfvor, hvilka vid frierier utdelades af fästemannen, icke blott [ 307 ]till fästemön, utan ock till hennes föräldrar, syskon och närmaste ättemän. De gamla brölloppen voro således fullständiga brudköp, så att bruden med gåfvor köptes utur den ena ätten och in i den andra. Hedern kräfde likväl, att artigheten besvarades medelst gengåfvor, hvilka efter samma grundsatts blefvo af bruden utdelade, icke blott till brudgummen, utan ock till hans närmaste skyldemän.

I sammanhang med den åsigt om giftermålet, hvilken på detta sätt gör sig gällande i den gamla ätts-författningen, betraktades ock kränkningen af ett till qvinnan gifvet äktenskaps-löfte, såsom en blodig skymf emot hela den ätt som hon tillhörde. Det blef då för slägten en heders-sak att utkräfva hämnd, derest saken icke kunde genom giftermål upprättas, och Uppvidinge härads dombok för år 1618 omtalar en hithörande karakteristisk tilldragelse.

Det hände sig omkring år 1612, att en dräng ifrån Upvidinge härad, vid namn Sven Knutsson, tog tjenst i Möre härad. Här ingick han förbindelse med en bond-flicka, vid namn Kerstin Abramsdotter, och gaf henne äktenskaps-löfte; men när saken blef röjd, gaf han sig undan till Upvidinge härad, der han tog tjenst i gården Abrahamshult i Elghults socken.

Så förgingo sex år, och Sven Knutsson ingick en ny förbindelse och tänkte gifta sig. Men saken var derföre icke glömd af hans förra trolofvade och hennes slägt; utan, vid första ryktet om Sven Knutssons otrohet, kommo Kerstins förvandter och [ 308 ]slägt till Abramshult, »togo honom emot hans vilja och förde honom tillbaka dit pigan född var, och till Fagerhulta kyrka. Och presten fäste dem emot hans vilja och tvärt emot hans bejakelse. Och straxt han slapp utur kyrkan, gick han derifrån, och kom aldrig till den första, som de fäste honom vid emot hans vilja. Ty honom var på den tiden icke annat tillgörandes, än att han antingen skulle emot sin vilja fästa Kerstin Abramsdotter, eller blifva af hennes slägt ihelslagen».

Ätten, som på detta sätt samfäldt ordnade sina medlemmars giftermål, ansågs äfven förbunden att samfäldt understödja dem vid deras bosättning. En egen form af dessa understöd var den gamla, flerestädes ännu bibehållna folkseden, att vid alla bröllop skulle offras i brudskål eller gifvas brud-skänker. Dessa offer-gåfvor, hvilka efter bröllops-måltiden antingen högt utfästes af brudparets fränder, eller ock omedelbart nedlades i en på bordet framsatt skål, kunde inom rika ätter ofta uppgå till oväntadt höga belopp. De beledsagades då alltid af fyllda öl-skålar och glada tacksägelser, hvilka af brud-männen framfördes under sorl och glädje-rop. En annan form af dessa understöd var den insamling, som af obemedlade fäste-folk gjordes öfver hela socknen. Det var således ännu för några mans-åldrar tillbaka folksed, både i Wärend och i Finveden, att när två unga menniskor tänkte sätta bo, skulle fästemön, anförd af någon skicklig gumma, som utförde hennes ärende, på hösten gå omkring i socknen och begära hjelp. Sådan hjelp lemnades då gemenligen i tonad (ɔ: hampa, lin eller [ 309 ]ull), hvaraf sådana kringvandrande fästemör fingo heta tona-tiggerskor. Likaledes skulle, vid julatid, fästemannen på samma sätt söka hjelp till sädes-säd. Denna hjelp gafs då för det mesta i hafre, hvadan ock sådana hjelpsökande hos folket erhöllo namn af hafra-tiggare.

Härmed lik-artadt är det understöd, som af ålder varit lemnadt till dieknar, för deras skole-gång, icke blott af deras närmaste slägt, utan af hela gället. Sådant understöd beviljas än i dag villigt åt unga prest-ämnen, som äro barnfödda i socknen; och utgår då, efter medeltids-skick, i form af ett offer, som af församlingen nedlägges på altaret. Seden är uråldrig, och har tydligen sin rot i traditioner från den gamla gotiska ätts-författningen.

I och med den samfällighet, som tillhörde sjelfva ätte-begreppet, var det således alltid och allestädes en helig pligt för ättemännen att ömsesidigt bistå hvarandra. Denna pligt ålåg dock i främsta rummet bördemännen, eller slägten inom börds-linien, och öfverflyttades ifrån dessa på de öfriga ättemännen, i mån af närmare eller fjermare slägtskap. Börd och börds-förhållanden erhöllo på detta sätt i forntiden en omätlig betydelse, och att vara storslägtad innebar, ännu för några århundraden tillbaka, begreppet om magt, rikedom och medborgerlig ställning. Att stå ensam i lifvet, vara frändfallen, frändelös, betraktades deremot såsom den största olycka, och att vara främling, eller »hafva inga åklagare efter sig», var ännu på 1600-talet, åtminstone i Wärend, nära nog detsamma som att [ 310 ]vara rätts-lös. Denna rättslöshet, vid saknad af lagliga slägt-förbindelser, förklarar ock det förakt, som långt fram i tiden var fästad vid en okänd eller oäkta börd. Det förra uttryckes i våra domböcker med benämningarne känne-son eller hitte-barn; att kalla någon för kättare-unge eller hor-unge var ännu på samma tid det gröfsta af alla skymf-ord.

Var någon på en gång frändfallen och bosliten, så att inga bördamän ville eller kunde om honom taga vård, så egde han anspråk på hjelp af sin socken. Sådana fall voro dock i forntiden ytterst sällsynta, och detta uttalar sig redan i den ömkan, hvarmed tiggare någon gång omtalas i domböckerna. Man nyttjar då om dem sådana uttryck, som: »en gammal man och staf-karl» »en fälle-gammal stafva-karl», »en fälle-gammal tigge-budde», »en armling», »almose-kropp», »almose-folk och korsdragare», »ett Guds eländiga almose-folk».

§ 179. I enlighet med den gamla uppfattning af ätte-begreppet, som förband hela ätten till en samfäld enhet och gjorde ättemännen, i mån af närmare eller fjermare slägtskap, med hvarandra solidariskt ansvariga, ålåg det hela ätten såsom en helig pligt, att understödja sina ättemän vid hämnandet af en frändes dråp. Kynnes-männens blods-hämnd öfvergick på detta sätt till en hela ätten samfäldt åliggande slägt-hämnd, och den enskildes fejd blef en vidt utseende ätta-fejd. Denna kunde i äldre tid sällan biläggas, utan genom förmedling af hela häradet, såsom en flera ätter [ 311 ]omfattande enhet, intill dess att hämnden slutligen, såsom allmän straff-rätt, öfvertogs af staten.

Spåren af det äldre uppfattnings-sätt, som betraktade dråp å ättemän icke såsom en samhällets allmänna, utan som en ättens enskilda angelägenhet, äro dock ännu vid början af 1600-talet fullt tydliga i vår lagskipning, och sjelfva grundsattsen blir någon gång utan tvekan öppet uttalad. I Albo härads dombok för d. 10 Aug. 1614 omtalas således en dråpare, som bekommit »ädel, välbördig Nils Stiernskölds försvarelse-bref hit till rätta, att stå slägtene till svars». Samma åsigt ligger ock till grund för den rätt att antasta och fånga dråparen, som lagligen tillkom icke häradet, utan slägten. Denna rätt blef ock på samma tid i reglen alltid utöfvad. Upvidinge härads dombok för d. 15 Juli 1615, anmärker i en sådan dråps-sak upplysningsvis, att »Thor med sin slägt hade fångat dråparen, vid pass ett halft år efter gerningen». När Jöns Uhrs söner i Hösjö, Sankt Johannis tid 1618, hade dräpt Halsten i Klasnetorp, så »drogo den dödes bröder och slägtingar vid S. Pauli tid upp i Tuna län, och fångade den ene dråparen, medan den andre gick vid skogen». I ett lejde-bref, utfärdadt å Kinnevalds ting år 1624, medgafs åt dråparne att gå igen till skogen; »men efter åtta dagar var våldgifvet den dödes slägt, att antasta och fånga dem, om de funnos i riket» o. s. v.

Ättens rätt till slägthämnd för en dräpen ättemän var således ännu i grundsattsen erkänd, om än icke lagligen utöfvad. Domböckerna visa ock på mångfaldiga ställen, huru djupt denna [ 312 ]slägthämnd var rotad i folkets uppfattning af det gamla ätts-begreppet. I sådana fall, när ätten icke fann sig tillfreds med härads-tingets sätt att upptaga en dråps-sak, ansåg den sig derföre, intill dess att dom fallit, vara i sin goda rätt att taga slägt-hämnd, och ännu så sent som d. 23 Maj 1628 förekom på Kinnevalds ting, att den dräpnes slägt »lupo ifrån tinget och ingen dom förbida ville, utan hotade dråparen på lifvet». Icke sällan förekommer ock, att den dräpnes ättemän hvarken unnade dråparen frid till tinget, eller godkände den lejd som af tinget blifvit honom å konungens vägnar tillsagd. När således en stor-ättad ung man, vid namn Måns Ring i Säljeryd, vid Birgitte tid år 1617 blifvit i nödvärn dräpen af Per Jonsson i Högnalöf, så uppträdde, å Konunga härads ting d. 16 April 1618, hans »arfvingar, nemligen Måns i Esbjörnamåla, Jon Birgesson i Stenslanda, Måns Birgesson ibidem, Jon Gudmundsson i Säljeryd, både på sina egna vägnar, så ock fullmägtige på hela framfarne Måns Rings slägts vägnar å fäderne och möderne, och klagade, att Per Jonsson hafver ihelslagit deras slägt-man. Och dråparen går vid skogen och djerfves icke komma till svars för slägtenes hotan skull, oansedt honom på Konungens vägnar och nådiga behag tillbjudes lejd af tinget».

I sådana ytterliga fall, och »på det slägten må en gång komma till rolighet», återstod för dråparen och hans ättemän ingen annan utväg än att gå till Kongs, antingen genom att besöka konungen personligen, eller genom att vända sig till hans Befallningsman på Kronoberg. Här vankades [ 313 ]då gemenligen sådan besked, att »dråparen skulle gifva måls-egarne fulla böter, konungs-rätt och härads-rätt oförsummadt». Sedan dråparen nu satt löfte för boten inför rätta, »förutom några vänne-gåfvor till slägten och den dödes bröder», så ljustes af tinget öfver honom vår allernådigaste konungs och herres fred. Om beskaffenheten af denna fridlysning meddelar Albo härads dombok för d. 11 Okt. 1625, att »dem tillsades konungens nåder, fred och säkerhet för samma sak. Förbjudandes fördenskull den dödes slägt, arfvingar och närmaste börda män, att de härefter icke skola tänka hämnas på förenämnde dråpare, utan skall vara en aftalad sak.»

Den dräpnes ättemän, i förhållande till deras skyldskap, eller, såsom de stundom uppräknas i domböckerna, hans »hustru, söner, mågar, bröder med dess nämbste slägt och bördamän», eller »den dräpnes näste slägtmän å fäderne och möderne», voro således ännu på 1600-talet målsägande i alla dråps-saker, och egde att genom häradstinget lagligen utkräfva sin slägt-hämnd. Bragtes nu saken derhän, under förmedling af häradet, att ätten unnade dråparen »sitt lif att lösa», »lösa sig från mandöden», »lösa sig frid och trögder», eller förklarade sig »intet stå efter hans lif», så utföll domen gemenligen, att dråparen »skulle gifva måls-egandena fulla böter, konungs-rätt och härads-rätt oförsummadt efter lagen.» Mans-boten utgick således af ålder icke såsom bot, utan såsom böter, ätta-böter, med flera olika ersättnings-belopp. Den del af dessa böter, som utgick till den dräpnes [ 314 ]hustru och barn eller anhöriga i upp- och nedstigande led, fick, såsom vi tillförene anmärkt, namn af hufvud-boten, hvaremot de belopp, som tillföllo den dräpnes bördamän och ättemän, bli omtalade under namn af vängåfvor, vänne-gåfvor. När således Jöns i Wahre, nyårs-dagen år 1617 hade dräpt Jöns i Tubbemåla, utfäste han i sjelfva hufvud-boten till den dräpnes hustru och barn: penningar och värde till 240 daler; men i vängåfvor till den dödes bröder 60 daler, utom böter till kronan 32 daler, till häradshöfdingen 7 daler och till häradet 7 daler. När Sven Svensson i Biellrehult år 1633 ihelslagit en dansk man, Mattis Andersson i Leberg, så, »medan hans slägt är här vid gränsen boandes, hafva de hotat Sven på hans lif. Derföre har han måst göra förlikning med hans slägt, som i Danmark boandes är, och gifvit dem i böter och vängåfvo 100 mark danske och en oxe.»

Fast-ställandet af det belopp, hvarmed ätta-böterna skulle utgå, var föremål för vidlyftiga underhandlingar emellan dråparens och den dräpnes ättemän. Dessa underhandlingar fördes vid serskilda möten, hvilka i domböckerna få namn af bota-stämmor, och voro förbundne med många svårigheter och mycket jänk (ɔ: jemnkning) å båda sidor. Af ett ställe i Konunga-härads dombok, för d. 3 Aug. 1618, ser man, att när bota-stämmorna voro satta, uppgjordes först om de serskilda bötes-beloppen, »sedan förordnades till hvar slägte-gren vissa löftesmän», hvilket hette att utfästa böterna. Slutligen utsågos »derhos vissa mjätesmän, som böterna [ 315 ]uti persegla viss utfingo och utmätte». Dessa här uppräknade persegla voro de i landet af ålder brukliga god-värden, nemligen sölf, kläde, oxar, kor och vapen. Men utom de med allt detta förbundna svårigheter, inträffade lätt, serdeles när den dräpne tillhört en rik, och derföre stolt och hämndgirig ätt, att hans ättemän ställde sina anspråk på ätta-böter högre, än som dråparen möjligen förmådde utreda. Således när Påvel i Strånganäs, år 1614, hade i nödvärn ihelslagit Sone Öde och åtskilliga gånger tillbudit böter och förlikning, »var den dödes slägt obillig och ville icke låta sig tillfreds, med mindre dråparen ville dem utfästa en odräglig summa, nemligen öfver 2,000 daler». När Peder Folkeson, år 1589, »kommit i skada för sin broder» och gick vid skogen i sju år, gaf han åt sin broders hustru: 4 alnar Leisk, en ko, en daler penningar; åt hvardera af den dräpnes söner: 20 daler och ett pund koppar, en bössa och 4 alnar Leisk; samt åt hvardera dottren: 20 daler och ett pund koppar. Men han bekom likväl ingen trögder. I verkligheten finna vi ock, att ätta-böterna någon gång utgingo med belopp, hvilka, efter den tidens varu-värde, måste anses alldeles öfverdrifna. Således gaf Jöns Nilsson i Näs, i Sunnerbo härad, år 1611, till Ingerd Månsdotter i bot för hennes man: halfva vestra gården i Ramsnäs och dertill 218 daler i godvärde och reda penningar, samt ett par Ledisk-kläden. Konga härads dombok för 1618 omtalar en dråps-sak, der dråparen hade utfäst till den dräpnes fränder »och gifvit dem, alla tillhopa 1500 daler». Nils i Hensmåla, [ 316 ]i samma härad, erlade, år 1628, för sin son i mansbot, ett belopp af icke mindre än två tusen daler.

Enligt den allmänna grundsatts af ättens solidaritet, som vi på detta sätt kunna spåra ur den gamla gotiska ätts-författningen, ända fram under 1600-talet, ålåg deremot å andra sidan jemväl dråparens ätt, att föra sin ättemäns sak, att för honom begära lejd eller »dag till ting och från», att bistå honom vid utredande af utfästa böter, och att i öfrigt lemna honom all den hjelp som de förmådde. Otaliga exempel på fullgörandet af denna heliga ätts-pligt kunna ock uppletas i den tidens domböcker. Således, när Nils i Baggatången i fejdetiden blef förd till Kalmar skans, men lösgifven till ransoning för sextio riksdaler, heter det i domboken, att »efter Sone Öde var hans skyldeman, utlade han i denna summa 34 daler svenska». När Sone derefter blifvit ihelslagen af Pavel i Strånganäs, kommo, d. 3 Febr. 1615, å Konunga härads ting »för rätta Påvels i Strånganäs närmaste slägt och förvandter, och på förenämnde Påvels vägnar begärde lejd, efter han hade ihelslagit en man benämnd Sone Öde». Sakerna fördes således å de gamla gotiska tingen ätt emot ätt, sedan man långsamt upphört, att likaledes ättvis afgöra dem i blodiga ätta-fejder.

§ 180. När, i aflägsen tid, ätten först ordnade sig i byar, valdes bland ättemännen någon aktad och till ålders kommen man, att föra ordet vid bya-lag och bya-stämma, eller vid byns religiösa och borgerliga sammankomster. Detta var åldermannen, som således kom att utöfva en af alla erkänd [ 317 ]patriarkalisk myndighet, och hvars befattning, änskönt beroende af val, likväl blef till en viss grad ärftlig inom den äldsta och anseddaste grenen af den gamla ätten.

För upprätthållandet af de samfälda religionsbruken, med dertill hörande offer och lag, sammanskötos nu af hvarje hushåll, efter råd och lägenhet, vissa mat-varor, hvilka nedlades på sjelfva offerhögen. Att lägga betyder derföre ännu i Wärendsmålet detsamma som att från sig gifva eller utbetala.

När i en senare hednisk tid byn utvidgade sig till gäll eller socken, och laget antog form af ett högtidligt gille, så ändrade äfven åldermannen namn och helsades för gode eller höfding. Han var i sådan egenskap hela ättens religiösa och borgerliga öfverhufvud, uppbar af socknamännen vissa gärder för offrens underhåll och för egen räkning, och tog för samma ändamål afkastningen af vissa serskildt anvisade jordar på den samfälda by-allmänningen.

Med införandet af christen sed och uppförandet af christna kyrkor, undergingo dessa äldre hedniska sedvänjor knappast någon väsentlig förändring. Vid medlet af 1300-talet uppbars således i de wärendska gällen en gärd, som fick namn af kyrko-gärd (kirkiu-giærth) och som emottogs af kyrko-drottnen eller sockna-höfdingen. Försummade någon sin kyrko-gärd, så tillföllo böterna kyrko-drottnen. Under kyrkan borde enligt Wärends-lagen läggas skottning af ett halft markland åker, och äng om nio vagn-lass, instängd med gärde och grind; derå skulle sedan byggas kyrko-bol, med stofva, herberge, [ 318 ]lada och nöthus. Så väl kyrkornas som presternas inkomster utgingo för öfrigt, efter gammal hednisk sed, till det mesta i offer, skott, förning och andra frivilliga gärder. Till de småländska offerkyrkorna utfäste man, ännu för 80 år sedan, offer af något djur, tydligen en hågkomst af den hedniska seden att skänka offer-djur till blot-gillet (jfr. § 45). Enligt Wärends-lagen hade presten rätt att fyra gånger om året å altaret bekomma altara-läge, eller offer i matvaror (lef med lef-sofvel). Dessa offer hafva ännu i senare århundraden bibehållit sig uti många Wärends-socknar, under olika namn, såsom: Altara-läge, brukligt i Upvidinge härad 1618, lades vid jul-tiden; Påska-öre, som lades vid påsk-tiden; Matskott, ännu brukligt, samt Botolfs-ost eller Skott-ost, som lades vid Botolfs-messan. I Upvidinge härad, år 1618, skulle hvarje gård derjemte lägga till presten en skäppa korn, som fick namn af Seggiere-skäppa, Sägger-skäppa. Qvick-tionden, änskönt redan i Wärends-lagen föreskrifven, utgick deremot ytterst oregelbundet, och när allmogen på prosta-tinget i Väckelsång d. 1 Okt. 1614 tillfrågades, hvarför de icke efter lagen gjorde rätt tionde, var deras svar, »att de inte visste af sådan lag».

Redan af hvad här blifvit anfördt torde vara tydligt, att förhållandena i det christna gället länge bibehöllo sig nästan oförändrade, såsom de varit i det hedniska. Medeltidens kyrko-drotten är således knappast någon annan än den hedniske sockna-höfdingen, under ett nytt namn. Ännu senare, eller på 1500-talet, uppträder kyrko-drottnen såsom [ 319 ]kirkio-herre, kyrko-herre, som i Wärends-målet slutligen blir den vanliga benämningen för sockna-herden, sockna-presten. Under 1600-talet se vi ock kyrko-herren beklädd med en forntida patriarkalisk ätta-höfdings alla attributer. Han är således icke blott ledare af socknens gemensamma religions-bruk, utan öfvar jemväl en stor myndighet i alla verdsliga angelägenheter. På socken-stämman är det han som leder besluten, och å härads-tinget finnes han nästan alltid personligen närvarande. Dessemellan utöfvar han inom sitt gäll alla en freds-domares åligganden. När grannarne i en by eller gård med hvarandra råkat i strid, kommer kyrko-herren, med några dannemän, och medlar förlikning, ofta med sättande af ett vite parterna emellan, f. ex. en oxe till kyrkan, för den som först bryter friden. Har något dråp blifvit inom socknen begånget, så är det nästan alltid kyrko-herren, som straxt å samma dygn rannsakat alla omständigheterna till dråpet. År 1621 finna vi i Albo härad sockna-herden, herr Jöns i Stenbrohult, göra undersökning i en dråps-sak. När Nils Jönsson i Förnan år 1628 blifvit dräpen af Olof i Mårslätt, och förr än den dräpne blef begrafven, hade kyrko-herren, vällärd man Mäster Arfved i Wäckelsång, derom ransakat och protokollerat. Sammaledes ock med tjufnader och andra gröfre brott. År 1625 blef på Konga härads ting beslutadt, att kyrko-herren »Herr Hans i Nöbbele, med sex beskedliga dannemän, skulle möta Porran, på fri säkerhet, i skogen och honom förhöra. Efter sådant afsked hafver Herr Hans i Nöbbele, med fast öfver tolf beskedelige [ 320 ]dannemän, i skogen förhört Porran och honom om förenämnde tjufva-gods frågat, om han det stulit hade och fått de andra att gömma».

Ännu i vår egen tid hafva spår af dessa patriarkaliska forntids-förhållanden bibehållit sig märkbara inom åtskilliga socknar, synnerligast i det aflägsna Westbo. Den gamle prosten Almén i Åsenhöga förrättade således på sin tid alla bo-uppteckningar och arf-skiften inom hela socknen, uppgjorde socknaboarnes giftermål och gårda-köp, och styrde med kraftig hand sin menighet i alla både kyrkliga och verldsliga ting. I gamla Wislanda var likaledes folksed, att bonden sällan fattade något vigtigt beslut, utan att först hafva rådfört sig med kyrkoherren. I sammanhang härmed utöfvades i de gamla patriarkaliska presthusen en oinskränkt gästfrihet, möjliggjord genom socknaboarnes ärfda sed att komma med frivilliga gåfvor eller s. k. förningar. Inom många af dessa hus stod bordet alltid dukadt, och kyrko-herren helsades af sina bönder för kära far, likasom hans husfru fick heta kära mor. Socknen sammanväxte på detta sätt med sin presta-slägt, — så att, f. ex. i Wislanda, ifrån år 1602 till år 1857 varit sexton prester af en och samma gamla slägt, — och kyrko-herren intog, långt fram i nyare tid, alldeles samma ställning, som den gamla ättahöfdingen för mera än ett årtusen tillbaka.

§ 181. Föreningen af flera krigiska ätter eller klaner, till ömsesidigt skydd, utgjorde i äldsta tid hären; hvaraf den gamla gotiska lands-indelningen i härader, eller större lands-områden, innefattande flera socknar.

[ 321 ]Härads-indelningen har ifrån början varit naturligen betingad af stam-förvandskap, så att stamslägtade ätter slöto sig tillsammans till ett politiskt helt. När geografiska förhållanden så kräfde, har man derföre delat häradet i mindre lotter, hvilka fingo namn af fjerdingar. Ibland Wärends-häraderna hafva de långsträckta lands-områden, som bilda Kinnevalds och Albo härader, hvardera blifvit afdelade i tvänne fjerdingar. Domböckerna skilja, ännu på 1600-talet, emellan Kinnevalds härad ofvan för sjön och samma härads södre fjerding, eller Kinnevalds härad sunnan för sjön. Likaledes skiljer man vid samma tid emellan Albo härad ofvan Blädinge bäck och Albo härad sunnan Blädinge bäck. Skillnaden de sistnämnda emellan var en liten rännil vid Blädinge kyrka, hvaraf sand-åsen, der vägen går fram, ännu år 1667 får namn af Blädinge-skede. Äfven de större socknarne voro efter samma grund af ålder delade i flera lotter, likaledes kallade fjerdingar, förmodligen för att uttrycka en fyrkantig geografisk form.

I afseende på sedvänjor och offentliga bruk återfinna vi hos häradet, såsom sammansatt enhet, alldeles samma egenheter, som af ålder utmärkt ätten, socknen, eller den enkla gotiska kommunen. Man höll således offentliga härads-möten eller sammankomster, för rådplägning om häradets angelägenheter och för allmän rätts-skipning. Dessa sammankomster hafva af hedenhögs blifvit kallade ting, ordet bildadt af vb. tinga ɔ: medla, underhandla. Tingen stodo af ålder på vissa laga tider, hvilka [ 322 ]inföllo med de hedniska högtiderna, vid vinter-solståndet samt vid vår- och höst-dagjemningen. Dessa ting voro således jemväl religiösa fester, i hvilka hela häradet eller menige härads-män deltogo, och vi finna häraf en qvarlefva i det gamla svenska bruket, att man ännu börjar tinget med offentlig gudstjenst eller s. k. tings-predikan. Utom lagtingen, laga eller lagtima tingen, kunde likväl häradet äfven sammankallas till utomordentlig sammankomst eller urtima ting. Sådant skedde i Upvidinge härad, ännu så sent som år 1620, medelst budkaflar, som af härads-höfdingen uppskuros eller märktes med hans bo-märke. Dessa kaflar flögo sedan omkring socknarne med otrolig skyndsamhet, alltid burna rättsyls ifrån by till by. Redan vid samma tid hade man dock begynt använda skrifna kallelse-bref eller tings-sedlar, hvilka utfärdades af lagläsaren och offentligen upplästes vid kyrkorna, d. v. s. vid sockna-stämman uppå kyrko-backen.

Häradet samlades och tinget stod, efter gammal gotisk sed, under bar himmel, uppå någon ätta-backe eller hednisk helgedom. Våra äldsta wärendska ting-ställen, såsom Ingelstad, Arisås (nu Aringsås) m. fl. hafva derföre varit, och äro till någon del ännu, rika på forngrafvar, rese-stenar och andra hedniska fornlemningar. Inom Sunnerbo härad fanns ännu på Rudbecks tid bibehållen en stensättning, »mycket vackert gjordt i hedna verld, med tolf stora, lagda stenar, efter hedniskt vis, efter tolf domare (hvilket tal, nemligen tolf, än i dag, så i under- som i öfver-rätter observeras). På dessa tolf stenar skulle domarena sitta och [ 323 ]döma under baran himmel. Denna platsen kallas i vår tid domare-kullen eller domare-sätet (och) är belägen i Berghems gärde, i Sunnerbo och Kånna socken. Midt uti är en utgrafven sten, såsom ett bord».

I början af 1600-talet höllos de stora allmänna härads-tingen ännu under bar himmel, på det häfdvunna gamla hedniska tingstället inom hvarje härad, i domböckerna betecknadt under namn af häradets tingstad, rätter tingstad; ett slags mindre ting förekommo dock äfven vid samma tid, hvilka höllos i byarne och få namn af fjerdings-ting. Den till rätta tingstaden hörande öppna platsen omtalas, i Albo härad 1619, under namn af ting-backen, och, i Kinnevalds härad 1614, under namn af tings-ängen. Midt på denna öppna plats var af ålder en inhägnad eller ett enkelt skrank, gjordt med stockar, hvilka derföre omtalas under namn af ting-stockar. Kerstin i Waleryd kunde således svara Länsmannen Måns i Westenhaga, att »hon ville bestå det inne för tjugo ting-stockar». Nämnde skrank nedrefs, hvarje gång rätten lyktade sin sittning, hvilket hette att rifva tinget, rifva rätten; såsom när det på ett ställe i Albo härads dombok för år 1624 heter: »i aftons, sedan tinget rifvet var», och på ett annat ställe, i Konga härads dombok för år 1631: »något förr än rätten refven blef om aftonen».

I stället för ting-stockarne, eller den öppna inhägnaden, hade man dock redan denna tid begynt på ting-backen uppföra en enkel byggnad, till skydd emot snö och regn. Denna byggnad omtalas, i Albo härads dombok år 1619 och i Kinnevalds härads [ 324 ]dombok år 1621, under namn af ting-ladan. Men år 1623, d. 5 Nov. beslöt Upvidinge härad, att en mark penningar skulle utgå af hvarje gård, och »häradet derföre låta bygga en ting-stufva med godt näfver-tak och allt tillbehör». Först vid sistnämnde tid förekomma således i Wärend tingshus med ordentliga eld-städer.

Inom ting-stockarne eller i ting-ladan samlade sig nämnden, bonda-nämnden, härads-nämnden, ifrån äldsta tid bestående af tolf åldermän eller storbönder, utsedda genom val inom häradets socknar eller ätter. Nämnden blir derföre i domböckerna äfven omtalad under namn af de tolf, de tolf i nämnden, de tolf som för rätta sitta. Nämndemännen voro nemligen under rätts-förhandlingarne alltid sittande, hvaraf uttrycket »medan rätten satter var» eller »inför sittande rätt». Såsom vi tillförene anmärkt, hade de härvid af ålder sin plats på stenar lagda i rundel; men dessa stenar voro nu utbytta emot låga pallar eller stolar, ordnade i en ring. Nämndens öfverläggning, som får namn af omröstning, samtal och omröstning, fördes nemligen halfhögt med hufvudena lutade tillhopa. Häraf det i domböckerna ofta upprepade uttrycket: »sedan nämnden hade lutat sina hufvud tillhopa och härom rådslagit (Kin. h. 1610)».

Bonda-nämnden utgjorde i äldre tid häradets lagligen dömande myndighet, och visar sig dervid såsom en enkel fortsättning af rätts-sedvänjorna i den gamla ätts-författningen (jfr. § 177). Ännu på 1600-talet bibehåller ock denna myndighet mycket af sitt gamla anseende, och afkunnar sina domar, [ 325 ]endast biträdd af en lagläsare, som uppläser och tolkar sjelfva lag-rummet. Häraf sådana ställen i domböckerna, som: »derföre blef han af nämnden dömd till galgen (A. h. 1613)». Eller »detta ärandet blef stäldt till de tolf i nämnden, att de ville skåda den dödes brott och skuld, noga ransaka, och gifva och fälla en sådan dom, som de kunde tänka rätt vara (A. h. 1624)». I förekommande fall blef härvid äfven den utomkring stående tingsmenigheten eller häradet tillspordt om sin mening, som högljudt tillkännagafs med rop eller bön, eller med uppräckta händer, på sätt i domböckerna icke sällan blir omtaladt.

Med ett mera utbildadt rätts-väsen förlorar dock nämnden efterhand sin sjelfständiga betydenhet, och uppträder redan på denna tid oftast såsom en enkel jury, som före domen afgifver sitt utlåtande och, tillfrågad, yttrar sin mening. Detta inträffade framför allt, när härads-höfdingen, hvars plats eljest fylldes af lagläsaren, var sjelf närvarande vid tinget och personligen ledde rätts-förhandlingarne. Denne embetsman, som då, efter öfverläggning med nämnden, högt afkunnade domen, intog vid förhandlingarne en serskild stol, som fick namn af domstol. Framför domstolen var stäldt ett lågt bord, som i våra äldre domböcker blir omtaladt under namn af ting-taflan eller ting-bordet, och hvarpå låg lag-boken, å hvilken vid edgång laggärds-männen gjorde sin ed med tu finger å bok. På ting-taflan borde ock vid tinget upplysas allt tjuf-gods och hitte-gods. Domstolen och nämnden bildade tillsammans rätten, härads-rätten, hvadan ock i våra [ 326 ]tings-handlingar noga skiljes emellan dessa begrepp, f. ex. »detta ärendet blef stäldt uti nämndens betänkande. — Och efter deras samtal och omröstande dömde rätten».

Fransmannen Carolus Ogerius, som åren 1634 och 1635 reste i vårt land, beskrifver på nästan enahanda sätt en rådstuga i mellersta Sverige. Vid densamma fördes ordet af Landshöfdingen, sittande för främre ändan af ett långt bord och hållande i handen en träd-klubba, hvarmed han slog i bordet för att bjuda tystnad. Till höger om honom satt lagläsaren, och till venster fogden, som egde att utföra domen. Nedom dem sutto å ömse sidor nämndemännen, storvuxna män med långa skägg. På bordet låg lag-boken. När ett mål skulle afgöras, så uppläste lagläsaren med hög röst lagrummet. Derefter hviskade nämndemännen med låg stämma hvarandra i örat sin mening, och denna framfördes af äldste nämndemannen, likaledes hviskande, till lagläsaren, som straxt uttalade domen med hög röst. Blef parten sakfälld, måtte han straxt betala, eller ställa borgen, eller ock gå i fängelse. [3]

Sättet att tingföra och förvara tjufvar och ogernings-män, var vid de gamla härads-rätterna ytterst enkelt. Hade någon dråpare (eller annan brottsling) blifvit af måls-egandena omedelbart fångad och bunden ledd in till liket, hvilket i den tidens lag-språk heter att bindas till sin gerning, så hölls han framgent, och till rättegångs-dagen, [ 327 ]fången i måls-egandens eget hus. Vanligen skedde detta sålunda, att fången bakbands och sattes i ett hjul. Då man härvid måste tänka sig ett gammaldags bulta-hjul med stor naf, så har hjulet förmodligen varit brukadt såsom en fotblack; hvaraf äfven den gamla svenska rättseden att stegla missgernings-kroppar på ett hjul. Under sjelfva tingförandet leddes fången bakbunden eller stockad om händerna. Men vid framkomsten till tingstället blef han »förd in på kiste-lämmen eller »förd ned på lämmen på fånga-kistan». Denna inrättning synes ursprungligen ha varit en kista, i hvars lock voro öppningar, hvarigenom man lät fången träda sina ben, hvilka nedtill hopbundos. Samtidigt med uppförandet af ordentliga ting-stufvor hade man dock, redan i början af 1600-talet, begynt uppföra serskilda små byggnader, enkom för fångars förvaring. Ett sådant härads-häkte bibehåller fortfarande sitt gamla namn af kista, härads-kista.

Nära invid tingstaden var äfven rättare-platsen. Här fanns uppställd en kåk, vid hvilken öfvermaga missdådare näpstes med ris och lima. Hit blefvo ock dömda missdådare utförda, för att af mästermannen afhuggas med yxa; att af bödeln straffas med svärdet var nemligen enkom förbehållet dem, som voro dömde af borge-rätt och lågo i konungens häktelse i Kronobergs torn.[4] Vid rättningen [ 328 ]bands för fångens ögon en ögna-klut, hvarefter exekutionen verkställdes på en enkel stup-stock i hela häradets åsyn.

Såsom vi tillförene anmärkt, samlade sig vid de gamla härads-tingen hela häradets menighet. Denna blef under tings-förhandlingarne stående utanför tings-stockarne, hvaremot alla de som hade något mål, gingo in och blefvo stående inom skranket, så länge deras sak förehades. Häraf talesätten tinget stod, gå in på en sak, stå för en sak, med flera gamla rätts-uttryck, för hvilka vi i det följande skola närmare redogöra. Anmärkningsvärdt är dessutom, och karakteristiskt för Wärends-qvinnans forntida samhälls-ställning, att vid de gamla härads-tingen voro qvinnfolken närvarande, lika väl som männen, och deltogo i alla mål, som kunde lämpa sig för deras kön och erfarenhet. Vid barnamord och fosters läggande å lön blef derföre fostret alltid synadt af ärliga danneqvinnor, hvilka sedan inför tinget buro vittne, huruvida detsamma varit halfgånget, haft lif och anda o. s. v. För upptäckande af barna-modren sändes likaledes ärliga danneqvinnor omkring i grannhället, till att mjölka eller skönja brösten på hvarje misstänkt piga och inför tinget vittna om hon är mö befunnen. I fråga om trolldom och om onda rykten utfästes af danneqvinnor gemenligen en sex danneqvinno-ed, i likhet med hvad som förekom vid männens edgång o. s. v.

Den ålderman eller höfding, som af den gamla bonda-nämnden valdes till ordförande, har af ålder burit namn af härads-domare eller härads-höfding. [ 329 ]Ännu långt fram i medeltiden valdes härads-höfdingen af tolf härads-män, under lagmannens ordförandeskap. Han synes i forntiden hafva, vid tingen, af häradsboarne uppburit skott och förning, åtminstone voro sammanskott i matvaror ännu på 1600-talet brukliga vid fjerdings-tingen i de wärendska byarne. Härförutan tog han andel i alla häradets sak-ören. Slutligen tillegnade han sig äfven rätten att taga afgäld af härads-allmänningarne eller häradets oskiftade och samfälda skogar. Denna sjelftagna rätt blef likväl härads-höfdingarne fråndömd genom ett Wexiö lands-tings beslut af år 1414.

§ 182. De fem Wärends-häraderna: Konunga, Kinnevalds, Albo, Upvidinge och Norvidinge, ifrån början af samma ursprung och ifrån hedenhögs med hvarandra förbundna, bildade tillsammans folket, Virda-folket, i Sigfrids legend lands-folket, och landet, Värens- eller Värends-land.

Nämnde folk-förbund, som redan före år 1200 var utvidgadt till Finveden och Niudung, så att det under medeltiden sträckte sig öfver hela Tiohärad, sammanträdde efter gotisk folksed årligen till ett stort, gemensamt ting, som fick namn af allmänt lands-ting, i Sigfrids-legenden: commune placitum terræ. Detta lands-ting stod af ålder på Inglinge-hög, vid Ingelstad, som var rätter tingstad i Konunga härad, och der landets berömdaste konungaätt, Inglingarne, hade sin ätta-backe. Tings-bruken vid dessa stora ting voro för öfrigt alldeles lika med hvad vi ofvan anfört om sockna-stämma och härads-ting. Ännu på Rudbecks tid visste således folk-sägnen förtälja, hurusom uppå de många och [ 330 ]stora stenar, hvilka i ringar och fyrkanter voro lagda omkring den stora Kongs-högen, »stodo och sutto konungens befallningsmän, domare och ypperste i landet, när de till Ingelstad genom budkaflar blefvo samlade och sammankallade, att åhöra hvad konungen, som på den stora Kongs-högen stod, hade dem att säga och befalla. Ty konungen allena och hans råd stod på Kongshögen, och dit slapp ingen annan». Det var således efter en gammal lands-sed, som Nils Dacke, ännu på 1540-talet »samlar allmogen till thing på Ingelstad hög, dit äfven Blekings män komma, och der man beslutar att hvarken lyda Sveriges eller Danmarks kung»[5], likasom vi, nästan vid samma tid, finna en qvarlefva af de gamla svenska allshärjar-tingen, i den underhandling, som Gustaf Wasa ifrån toppen af gamla Upsala-högar förde med folkländernas allmoge, efter hednisk sed samlad till Upsala Disting.

Om sammansättningen af det gamla wärendska lands-tinget, få vi tillförlitlig kännedom genom den år 1205 författade Sigfrids-legendens uppgifter om ett sådant ting, som stod omkring år 1000, under konung Olof Skötkonungs tid. Det heter nemligen, att der voro i landet tolf ätter (duodecim tribus, tholff slecte), hvilkas ypperste män (magnates seu nobiles) egde styra landet och styrka landsrätten. Af dessa ätter utvaldes nu tolf åldermän (tolf ællis mæn), hvilka sändes till S. Sigfrid, såsom löftesmän, att hela folket skulle vedertaga dopet. [ 331 ]Lands-tinget hade således, i likhet med häradstinget, en nämnd af tolf åldermän eller höfdingar, valda ur landets anseddaste ätter, på samma sätt som vi ännu långt derefter finna föreskrifvet i lands-lagen, att Lagmannen skulle komma till konunga-val å Mora ting med tolf män, vittra och snälla, tagna med samtycke af alla som i lagsagan voro boandes.

Under medeltiden flyttades det gamla wärendska lands-tinget ifrån Inglinge-hög till Wexiö by, och kon. Christoffers lands-lag påbjuder uttryckligen, att Räffst- eller Lands-ting skall hållas för Tiohärad, i Wexiö, dagen efter S. Sigfrids dag om vintren. Den ännu bibehållna Sigfridsmesso-marknad i Wexiö är således en medeltids-qvarlefva af det fordna allmänna lands-tinget i Tiohärad. För öfrigt omtalas åtskilliga af dessa ting i våra äldre urkunder, såsom lands-tingen af år 1414, 1542 och 1545. Domböckerna visa ock, att ännu på 1600-talet var lands-sed, att vid Sigfridsmessan, d. 15 Febr., på Wexiö rådstufva publicera och för den samlade menigheten uppläsa konungens bref, påbud och mandater.

Den stam-höfding, som i en aflägsen, för-historisk tid sammankallade Virda-folket till lands-ting, som förrättade det högtidliga blot-offret och ledde de offentliga förhandlingarne, helsades i Wärend, såsom i andra gamla gotiska folk-länder, med heders-namnet Konung. Minnet af detta uråldriga konungadöme har, efter så många århundradens förlopp, ännu icke hunnit utdö i landets sägner. Wärends-bönderna visste således på Rudbecks tid förtälja [ 332 ]om en forntida konung, vid namn Alle, som skall hafva byggt Allatorps gamla kungsgård, der man ännu visar hans smedja och rättare-plats. En annan Wärends-konung, vid namn Vale, skall hafva bott i Valeryd, och en tredje, med namnet Vidar, tros hafva gifvit sitt namn åt Vederslöf. Både Vales och Vidars grifter, öfvertäckta med stora sten-rösen och omgifna af smärre ätte-kullar, visades ännu på Rudbecks tid. Likaledes visade man vid Vederslöf, nära sjön, Kong Rings källare, om hvilken »hvart mans barn i byn vet tala».

Liknande folksägner knyta sig ock till de berömda fornlemningarne vid Ingelstads gamla konunga-säte. Den förnämsta bland dessa fornlemningar är naturligtvis den stora Kongs-högen, »som så kung Inges (hög) enkannerligen, som Inglinge-hög gemenligen kallas, i hvilken de mesta småländske konungar sin lägerstad utvalt hafva och begrafne ligga. Denne kungshög är mycket stor, hållandes 34 alnar i höjden och 200 alnar i vidden, på hvilkens öfverste kulle tvänne stora tilltagna stenar äro till finnande. Den ena är upprest, hållandes 3 34 aln i höjd. På hans ena kant är uthugget små trappor, att uppklifva på stenen. Nedanföre denne uppreste sten ligger en annor, temmelig stor och trind sten, på hvilken många kronor och figurer allt omkring uthuggne synas.»

»Den kong Inge, som förbemäldt (är), har icke allenast staden förbättrat, kongs-gården förnyat, utan ock kongs-högen förhöjt. Han berättas af allmogen, här ikring boande, som de af gammal sägen, man efter man, hört, hafva varit så [ 333 ]from, mild och nådig emot hvart mans barn. Han slogs, som berättas, med konungarne i Uplanden och andra. Han var ock den, som kom kongen i Danmark att bestalla Ingelstad stad, som med vallar och värn väl försedd var. Då vände kong Ingel tillbaka igen hemåt, att sitt land försvara och staden undsätta, och slogs der på platsen med de danske, dem alldeles nederlade och dräpte konungen i Danmark, som straxt vid kongs-högen i en aflång backe eller hög ligger begrafven, och skall kong Inge der fått sitt banesår och icke länge derefter lefvat. Han var en förträfflig god soldat, att i hedna-verld har bland konungarne i Småland icke någon varit hans like. Och som de i hedendomen trodde, att alla konungar och kämpar efter döden foro till Oden — och det måtte ingen fara blott och tomhänd; — ty, af den stora kärlek, som alla kong Inges undersåtare till honom buro, — hafva de med honom och honom till ära tvänne års utskylder af hela riket nedgrafvit och jemte honom i högen lagt, samt hans krona och scepter, som allt af klart gull var, tillika med alla hans vapen; det posteriteten än vet att berätta och referera

»Bredvid denna stora kongs-högen ligger en mindre hög, 15 alnar hög och 100 i vidden, i hvilken säges konungens råd och förnämsta vänner, som dagligen hos honom i staden vistats, ligga begrafne. Rundt omkring denna kongs-hög äro åtskilliga stenringar lagda; somliga äro lagde i trinda ringar, somliga uti oval och aflånga, och somlige uti fyrkantiga, sägandes bönderna, efter [ 334 ]sina förfaders utsaga, att i dessa ringar vore stora jättar begrafna och detta vore deras lägerställen och ätteplatser. Dessa stenringar äro 165, varandes en ibland dem allra störst, som håller i sin längd 31 steg. Dessutom finnes här ock åtskilliga små högar och ätte-backar, hvaruti skall konungens höfvidsmän ligga jordade, som hans krigsfolk hade att kommendera. Men 35 steg öster-norr ifrån kongs-högen finnas 20 stycken högar som ligga uti en krets, hög vid hög. I dessa, säga gamla män, att konungens hof-folk äro lagde, och de förnämste, i de högar som äro kringlagde med stenar. Åtskillige höga, stora jättestenar befinnas ock på detta rum; men äro merändels kullfallne.»

De gamble män i byn, så väl som de unga, veta än i dag att visa många rudera och tecken efter detta konunga-säte, serdeles hvar det stora röret är, som äfven i hedendomen celebrerades. Item: kongs-ledet, kongs-ängen, kongs-maden, kongs-bron och kongs-vägen, som var stenlagd öfver myrar och kärr, item, öfver en sjö, som barna-sjön heter, en half mil, allt ifrån kong-staden Ingelstad till Åsne sjö, åt Bråvalla hed. Förutom allt detta finnes ock ännu konungens beridare- och tornere-platser, der konungarne icke allenast sjelfva till rings ridit, utan konunga-söner sig i sådana ridderliga stycken öfvade och exercerade. Dessa ringar ligga mycket lustigt uti en vacker björkelund vid den sjön, som ligger intill Ingelstad och i hedenhögs efter afguden Thor är nämnd, och Thoresjö kallas, 765 steg ifrån Kongs-högen».

[ 335 ]Gemene man kallar icke allenast denna högen Kongs-högen och Kong Inges hög, efter de veta att Kong Inge här ligger begrafven, utan ock Inglinge-hög. Utom detta äro många antiquiteter af stora, sammankastade stenrösar, jätta-stenar och sten-ringar, så (väl) alldeles vid lands-vägen, som löper förbi Ingelstad, (som) på alla sidor, samt norr (ut) till seende ett mycket stort rör, som Konge-rör heter, i Jule-myr, en fjerdings-väg från Ingelstad.»[6]

Så långt Rudbeck. Åtskilligt kunde här tilläggas, såsom att det stora ätta-kumlet vid Kronobergs-hed heter Konga-rör; att det första af de fem Wärends-häraderna af ålder blifvit kalladt Konunga härad och ännu i sitt märke förer bilden af en krönt konung, o. s. v. Redan hvad här blifvit anfördt torde dock vara nog, för att bevisa tillvaron af uråldriga traditioner om ett forntida wärendskt konungadöme. Detta konungadöme dyker ännu upp under medeltiden. År 1316, under brödra-striden emellan Magni Ladulås söner, valde sig Smålänningarne en egen konung, som af Ericus Olai blir kallad Bugge (Buggo), men i en gammal kronologi nämnes Byrge eller Börge (Byrgo). Om denna sista Wärends-konung veta vi för öfrigt, att han af konung Birger Magnusson förklarades biltog, och att han, år 1318, förenade sig med Karl Elineson af Kalmare och med andra hertigarnes anhängare, för att intaga Stegeborg, Lagaholm, Wisingsö och Nyköping. I afseende på hans namn böra vi härvid hafva anmärkt, att så väl Börge som Boge äro gamla [ 336 ]wärendska mans-namn, och att en Wärends-ätt med ätte-namnet Bugge eller Bogge ännu blir omtalad i början af 1600-talet. De säkraste bevisen för tillvaron af ett forntida småländskt konungadöme ligga dock, utom detta, i landets hela äldre samhälls-skick och i den kamp för nationelt oberoende, som af detta lilla folk utkämpades emot Gustaf Wasa i den tre-åriga Dacke-fejden.

De forntida Wärends-konungarne voro, såsom vi nyss sett, icke arf-konungar, utan val-konungar. Valet har, efter gammal gotisk folksed, blifvit förrättadt vid allmänt lands-ting, under förmedling af de tolf åldermän som bildade lands-nämnden. Efter valet skulle, enligt gammal sed, konungen sättas på en serskild sten å ting-backen, förmodligen midt i domare-ringen eller öfverst å tings-högen, och der krönas. Ännu år 1436 yttrade Erik Puke till den i Arboga församlade allmogen, att

»wile i mik trolige hielpa —
wilia wi oss en konungh welia.—
wi wiliom ther till en bonde taka
hwem sancte erik wnner oss rake
och sethien pa moresten wthen skam
ok kronen ther. — [7]

Olaus Magnus (I: 18, VIII: 1) omtalar Mora-sten vid Upsala, såsom en stor rund sten, omgifven i en ring af tolf mindre stenar och genom under-kilade sten-skärfvor något upphöjd öfver marken. Uppå denna sten blefvo de nyvalda konungarne hyllade af den församlade [ 337 ]allmogen (hvarefter de med kyrkliga bruk och efter aflagd konunga-ed blefvo i sin värdighet stadfästade af de katolska biskoparne). Otvifvelaktigt passa dessa beskrifningar in äfven med hvad som en gång egde rum vid de wärendska konunga-valen. Vi leda oss häraf till den meningen, att den »temmelig stora och trinda sten, på hvilken många kronor och figurer allt omkring uthuggne synas», och som ännu finnes qvar, öfverst å Kongs-högen vid Ingelstad, en gång varit nyttjad, för att derpå kröna Wirda-landets forntida konungar.


______________

  1. Wieselgren, Smål. Beskrifn. II. s. 629.
  2. C. Linnæi Öl. o. Gothl. Resa, s. 317.
  3. Caroli Ogerii Ephemerides, p. 127.
  4. Den sista af dessa borge-rätter stod uppå Kronobergs slott d. 24 Nov. 1609, och protokollet finnes ännu i behåll, intaget i Kinnevalds härads dombok för samma år. Äfven Berkvara gård hade på samma tid egen gårds-rätt, och tvänne dithörande protokoller finnas intagna i Kinnevalds dombok för 1624. Ännu en gårds-rätt på Berkvara gård stod d. 30 Aug. 1625.
  5. P. Wieselgren. Ny Smål. Beskrifn. I. s. 362.
  6. P. Rudbeck, Smål. Antiquiteter, cap. 18.
  7. Nya rimkrönikan, vv. 3776—3875.