Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/444

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
435
§ 196. Brud-facklor.

Mariæ kyrkogång ljus höllos brinnande under guds-tjensten. Denna kyrko-fest bibehåller häraf ännu namnet Kyndels-messa, ordet bildadt af det latinska candela, som betyder ljus eller fackla.

Men framför allt använde man eldar, med bloss, facklor och ljus eller deras motsvarande sinnebilder, för att helga de forntida bröllopen, i likhet med hvad som en gång förekommit äfven hos Romarne. Bloss och brud-facklor vid bröllopen bli derföre ofta omtalade, icke blott i medeltidens riddare-visor, utan ock i våra gamla krönikor, såsom f. ex. i beskrifningen om Magni Ladulås’ bröllop (år 1276) med jungfru Helvig, der det heter, att

»tha loot hertogh magnus
redha kost ok göra blwss
ok giorde eth got bröllöpp» —

Olaus Magnus (IV: 7, XIV: 5) omtalar brud-facklorna såsom i Sverige allmänt brukliga in på 1500-talet. De blefvo på denna tid konstigt förfärdigade af mångfärgadt vax, med vidhängande sidenlappar af olika färg, och buros i brudefärden brinnande framför bruden och brudgummen. Efter vigseln blefvo dessa vax-facklor qvarlemnade i kyrkan (såsom ett offer), hvaremot fackelbärarne, likasom i raseri, sletos om de färgade siden-lapparne, dem de sedan delade sins emellan såsom byte.

I de gamla småländska bröllopen, såsom de ännu i vår tid förekommit, återfinna vi samma användning af elden, i form af bloss, brudfacklor eller ljus, under vidhållande i öfrigt af samma seder, som voro gängse vid medeltidens lysande