Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/472

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
463
§ 201. Lekar.

detta, så blefvo våkenhus och kornhus desto mera genomborrade, hvartill vedermälen tusendetals ännu (1749) till deras nesa befindtelige äro». Vid Linneryd brukade kyrko-folket, ännu i slutet af 1600-talet, lyfta på en lyfte-sten »när de gå till och från kyrkan» (§ 132), och i många Wärendssocknar iakttages än i dag den af Olaus Magnus (I: 11) omtalade seden, att man, efter guds-tjensten på annan dag jul, rider skede, rider Staffans-skede, eller håller kappridning ifrån kyrkan. Den som segrar i denna täflings-lek tros, efter gammalt tal, äfven hinna före sina grannar om hösten med hö-bergningen. För öfrigt förekom sådan kappridning äfven vid de gamla bröllopen, och det hörde till ståten, att när brudgummen med sin skara red in i bröllops-gården, måtte »de unga drängarne vid framkomsten, till att visa sin bravoure, rida öfver stockhögar och stora stenar».

Lekarne, hvilka på detta sätt ursprungligen tillhörde den religiösa kulten, och ur denna trängde ned till djupet af våra folk-seder, utgöra än i dag en form, i hvilken forntidens lif uppenbarar sig i all sin naturfriska fullhet. Denna form inneslöt ock i sina olika skiftningar den gotiska hedendomens hela traditionela odling. Ty lekarne utgjorde en gång folkets uppfostran. Också har deras betydelse framstått klar för alla dem som forskat öfver vårt folks äldre kultur-lif, och mången varm vän af sitt land egnar i vår tid en serskild uppmärksamhet åt dessa qvarlefvor af gotisk fornsed.

Vi inskränka oss då här till några allmänna anmärkningar.