Samma sägen förekommer äfven i Upland. — Enligt en uppteckning ifrån Ångermanland skulle fåret följa frälsaren; men fick i detsamma se ett grönt blad på tufvan. Då sade fåret:
»jag skall blada tufvan först.»
Men frälsaren vredgades och svarade: »ja, du skall ock få blada i allan tid». Sedan dess vill fåret alltid äta; men blir aldrig mätt. —
När Vår Herre gick omkring och skop all verlden och menniskorna med, så var allt Sante Per så när att han såg på. Men ibland allt folk som Vår Herre hade skapat, kunde Sante Per inte få sig en fästmö som han var nöjd med. Så bad han Vår Herre så gerna, att han skulle få taga ett träd och deraf hugga upp eller bygga sig en fästemö, sådan han sjelf ville hafva, och att Vår Herre sedan ville sätta lif i henne; och det blef honom lofvadt.
Ja, Sante Per begynte bygga sig en fästemö och började med fötterna, och dem gjorde han så små och tingliga som möjligt var. »Nu gaf du henne alldeles för små fötter», sade Vår Herre. »Ja», sade Sante Per, »så skall hon få desto längre ben». Så byggde han henne med långa, långa ben. »Nej», sade Vår Herre, »nu har du gjort benen alldeles för långa». »Ja», sade Sante Per, »så skall jag bygga desto kortare lif». Så byggde han lifvet så stackot, så stackot. »Nu gaf du henne alldeles för kort lif», sade Vår Herre. »Ja», sade Sante Per, »så skall jag bygga desto större hufvud.»
När så Sante Pers fästemö var färdig och hade fått lif, var hon illavuren och vanskaplig på allt vis. Men det kunde väl ha gått an med det, ifall hon bara inte hade varit så tetig (ɔ: stridig) och enveten (ɔ: envis); men allt hvad Sante Per måtte säga till henne, så gjorde hon och sade hon alltid tvärt emot. Så gingo de tillsammans och kommo ut på en nyslagen äng. Då sade Sante Per: »här ha de allt slått af gräset; men de ha slått illa». »Nej, Aste», svarade hustrun, »de ha inte slått, utan klippt». »Nej, de ha slått», sade Sante Per. »Nej, Aste, de ha klippt», sade hustrun. »Slått skall det vara», sade Sante Per. »Nej, Aste, klippt skall det vara», svarade hustrun.
Medan de ännu tvistade härom kommo de till en å, och der skulle de öfver. »Gå nu midt på spången!» sade Sante Per. »Nej, Aste, jag går huru jag vill», sade hustrun. Huru hon så gick, trillade hon ned i ån. »Simma nu med strömmen!» sade Sante Per. »Nej, Aste», svarade hustrun, »jag vill emot strömmen». Som hon nu var kommen midt i ån och höll på att sjunka, ropade Sante Per till henne och sade: »nå, antingen var gräset klippt eller slaget?» Klippt, klippt, kli — —» svarade käringen, i detsamma hon sjönk. När hon så inte förmådde mera, räckte hon slutligen upp handen öfver vattnet och klippte med fingrarne. Dermed gick hon till botten och drunknade.
