Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/515

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
XXXVIII
TILLÄGG OCH ANMÄRKNINGAR.

förargad, att hon önskade sig vara det styggaste djur, så finge hon vara i fred. Ja, hon fick sin önskan uppfylld och förvandlades till en groda, och sedan dess är hon det styggaste djur på hela jorden.

Men så var det en konungason, som var så ful att ingen ville veta af honom. Då bad han till Gud, att han måtte bli så vacker att alla skulle tycka om honom. Och äfven han fick sin önskan uppfylld; men på det viset, att, efter han inte var nöjd, skapade Gud honom till en ekorre. Och ekorren är det vackraste djur och alla springa efter honom, för att taga hans skinn. (Jemtland. Herjedalen).

Slutligen anföra vi här några af de gamla sägnerna om Vår Herres vandringar, hvarvid vi erinra, att ännu på 1600-talet lefde i Wärend rent hedniska berättelser om Thors vandringar (jfr. § 132). På dessa vandringar var Thor åtföljd af sin dräng, likasom Vår Herre i medeltids-sägnen åtföljes af Sankte Per, Päar eller Päder. De här meddelade berättelserna äro alla upptecknade i Wärend, för så vidt annan lokalitet icke finnes serskildt angifven.

När Vår Herre bar sitt kors, ville han stadna och hvila sig under aspen; men det fick han inte. Derföre får aspen inte heller någon ro, utan darrar och skälfver, huru lugnt vädret är. Men ändtligen fick han hvila sig under granen. Då sade Vår Herre: »ja, så skall du aldrig mista dina gråor (c: barr), sedan jag fick hvila under dig». Alltsedan behåller granen sina barr, både sommar och vinter.

Enligt en annan vändning af sägnen var Vår Herres kors gjordt af äspe. Alltsedan har aspen ingen ro, utan hennes löf skälfva, huru litet det blåser. —

När Vår Herre ännu gick omkring på jorden kom han till en bäck. Då sade han till fåret:

»bär mig öfver bäcken!»

»Nej», svarade fåret, »jag har inte tid; jag får lof att äta mig mätt.» »Ja», sade Vår Herre, »så skall du ock få äta; men aldrig bli mätt». Så vände Vår Herre sig till hästen och sade:

»bär mig öfver bäcken!»

»Nej», svarade hästen, »jag har inte tid, förrän i afton när jag lyktat äta». »Ja», sade Vår Herre, »så skall du ock få äta både natt och dag». Så vände Vår Herre sig till oxen och sade:

»bär mig öfver bäcken!»

Men oxen lydde hans befallning och lemnade betet och bar honom öfver bäcken. »Ja», sade Vår Herre, »så skall du ock bli mätt lika fort som bonden». Och så blef det. Derföre kan fåret aldrig äta sig mätt, hästen äter både natt och dag, men oxen blir mätt lika fort som bonden.