i trakten af Vernamo, lefver bland folket ett tal, att de äro komna af de gamla jättarne. Likaledes heter det om Bolms-ö, att der bodde i forntiden bara jättar. I Påbo, af Burseryd socken i Westbo, är en gammal slägt, som egt gården ifrån urminnes tider och ännu kallas Jätta-slägten i Påbo. I byn Gunhem af Horns socken, på gränsen emellan Småland och Östergötland, lefva än i dag afkomlingar af en gammal jätta-slägt. Om stamfadren berättas, att han hade tolf söner, af hvilka ingen måtte bortlägga kolten och draga på sig byxor, förr än han var så stark, att han kunde ringa stor-klockan i Horns kyrka. I södra Wi socken, af Sefvedes härad, har likaledes ännu i vår tid lefvat en man, vid namn Amund i Ramsfall, om hvilken det går ett allmänt tal ibland folket, att han var af jätta-slägte.
§ 134. Sten-ålderns folk, hvilka i sägnerna förblandas under det allmänna vedernamnet Jättar, eller ätare, uppträda i folkets hågkomster äfven under andra namn. Individer af jättarne bli således i folksägnen kallade Piltar. Vi hafva redan i förra delen af detta arbete (§ 7) meddelat de karakteristiska sägnerna om den enfaldige skånske jätten, som bodde i Stompe kulle och deraf fick sitt namn Stompe-pilt. En annan sådan jätte omtalas i Wärends-sägnen, under namn af Bonda-pilt, efter han uppehöll sig på Bonda-skog, emellan Öhr och Öyaby. En dag mötte han två grebbor, som buro en så, full med nybrygdt öl. Pilten bad, han skulle få lippa litet vid brädden, och det tordes flickorna ej neka honom. Han tömde så hela ölkaret i ett drag, hvarefter han skrattade och sade: »ha, ha, ha, nu fick
