för brudparet; men gästerna lågo i halm som breddes på golfvet. (Rydaholm. Willstad).
Efter qvällsmaten på jul-afton, sedan de sjungit och dansat ängla-dansen, brukade de äfven vrida ihop julahalmen och deraf göra sig bockar, jula-bockar, dem de kastade på lek sins emellan, sägande att de skulle taga jula-bocken (Willstad). Julbocken motsvarar således noga den i Dalarne på lika sätt af julhalm tillskapade julgumsen.
På jul-dagen och annan-dagen måtte inte måkas i ladugården, utan gödseln lemnades orörd till tredje-dagen. Då lades den samlade gödseln i en enda hög på dyngen. Detta var, för att boskapen skulle följas åt under året.
Äfven måtte kreaturen på jula-dagen stå utan vatten, men vattnades på annan-dagen förr än sol gick upp. Detta var, för att vargarne icke måtte taga något kreatur under året.
I Skåne, Gärs härad, låter man i hvardagslag aldrig duken ligga på bordet öfver natten; ty då skola Guds änglar dansa der.
När små barn inte få sofva om nätterna, tror folket att det är någon döding i slägten som oroar barnet, af hämnd för att han icke blifvit uppkallad, d. v. s. derföre att barnet icke bär hans namn. Man stöper då öfver barnet med smält bly, som fälles i en vattenskål öfver barnets bröst. Af det smälta blyets form tror man sig kunna veta hvilken döding det är, hvarefter man går till hans graf och beder för sig. Äfven talar man dödingen till, när man förstår att han är hos barnet, och lofvar honom att om han vill vänta tills någon härnäst födes inom slägten, så skall han med säkerhet bli ihågkommen och uppkallad (Hestra s:n). Eljest tager man sömn-torn och lägger under barnets örngott och utströr linfrö omkring husen.
§ 125. När solen skiner och det regnar, säger man i Hestra
socken af Finveden, att »nu är det gästabud i Guds rike».
I Moheda, Dannäs o. fl. st. har man ett gammalt rim, att
»när solen skin och det regnar,
så fröjda sig alla Guds änglar.»
§ 129. Väder-hvirfvel heter i Dalarne (Leksands socken)
äfven sno-iling eller Troll-iling. En man kastade sin knif emot
en sådan troll-iling och träffade dervid trollkäringen i låret, så att
knifven fastnade. Någon tid derefter hände sig, att samme man
var ute i skogen och for vilse. Slutligen kom han till en
Lappkoja. Der gaf Lapp-käringen honom mat; men frågade tillika
om han inte kände igen knifven som låg vid maten, och se, då
var det hans egen knif, densamme som han hade kastat emot
troll-ilingen.
