kämpa-sten. Stora uppresta minnes-stenar heta ock, i Wärend, icke blott jätta-stenar och rese-stenar, utan äfven Kämpa-stenar.
Kämparne begrofvo sina döda med deras vapen, i högar och stenlagda ringar, hvilka efter dem få i Wärend namn af Kämpa-högar. Om en skånsk kämpe, vid namn Alle, anmärkes uttryckeligen, att han hade ett förgyldt svärd, som nedlades i hans graf vid Allerup (§ 7). Kämparnes vapen voro således äfven af brons. Kämpa-högar ifrån såväl den yngre sten-åldern, som ifrån brons-åldern och den äldre jern-åldern, förekomma ock ännu talrikt i södra Sverige, hvarest minnena af det gamla kämpa-folket synas af ålder och företrädesvis höra hemma. För att således icke tala om den gotiske kämpen Widrik Werlandsson, som Wierstad-bönderna räkna för sin stamfader, ega vi äfven en rent småländsk visa om kämpen Hake, om hvilken det heter, att
Hake han är en kämpe så båld
af kämpa-slägt. —
Han lärde de trollen att dansa.
Trakten omkring sjön Bolmen, som i sägnerna omtalas såsom bebygd af jättar, säges, efter annat tal, hafva fordom varit bebygd af kämpar. Rudbeck vet således tala om Bolmsö-kämpar, såsom varande »både af jätte-art och kongeligit blod», och förtäljer om en fager lund vid Husaby, söder om Hof på Bolmsö, »der kämparne fordom druckit och brottats». Han har ock åt oss upptecknat folksägnen om en kämpe på Bolms-ö. som skulle bära tolf tunnor smör till Kronoberg, såsom skatt från bönderna
