i Westbo. När kämpen kom fram, skulle han få sig en måltid mat. Då åt han upp en tunna smör, med bröd dertill, och drack ut ett helt kar med öl, och så gick han hem igen. Westboarne karakteriseras således i denna sägen ännu såsom jättar, ehuru med förändradt folk-namn af Kämpar. Detsamma är förhållandet med folket i Asa socken, som ännu af sina grannar omtalas under namn af Asa hjeltar eller Asa kämpar. I en gammal relation från 1600-talet heter det om dessa Asa kämpar, att de voro »grufvelig stora och starka» och hade stålbågar, som 4 till 6 man ej kunde spänna. Om en af Asa kämpar, som tillhörde den styfva Bete-slägten, berättas, att »han slogs med tjugo karlar som intet». Han var således till styrka en jätte, ehuru till namnet en kämpe. Äfven folket i Hvetlanda socken, af Niudung, får i ett gammalt bonde-rim, såsom i grannarnes berättelser, namn af Hvetlanda kämpar.
§ 135. I de fordna Finnskogarne vid sjön Bolmen, i samma aflägsna trakt, der folksägnen omtalar jättar och kämpar, träffa vi än i dag en folkstam, som genom sin resliga vext, sitt tunga, men likväl krigiska lynne, och sina enkla, gammaldags seder, i mycket återkallar bilden af fornsägnens kämpafolk. Denna folkstam talar ett starkt diftongeradt bygdemål, med en tydligt framträdande gotisk språk-grund, och har först i en senare tid begynt använda jern till allmänt bruk, så att man der ännu träffar hus, båtar o. dyl., förfärdigade blott af träd, utan jern. Detta folk står således, i yttre odling, efter den närbeslägtade, ehuru till lynne lifligare befolkningen i Wärend, och visar sig i allt såsom
