en jemförelsevis oblandad och af främmande bildning oberörd gotisk folkstam.
Af sina lifligare grannar blir detta höglands-folk beskyldt för enfald, och helsas med åtskilliga vedernamn. Wärendsbon omtalar således gerna Finveds-boarne såsom Knallar, ett ord, som ifrån början helt enkelt betyder högländare, af det gamla ordet knall ɔ: bergshöjd. Deras land får då namn af knallabygden, ett geografiskt begrepp, som utsträckes ned ifrån Markaryd, Traheryd och de sydliga gränssocknarne, ända upp till Kinds och Marks härader i Westergötland. Äfven förtäljer man många rim eller glada folk-äfventyr, i hvilka knallens ärliga godtrogenhet, och enfald förlöjligas, likasom jättens dumhet förlöjligas i den gamla jätte-sagan. För Sunnerboarne blir folk-namnet knalle äfven ofta förändradt till spe-namnet knöl, Sunnerbo-knöl, ett ord, som på en gång betyder en högländare och en rå, hårdför och klumpig menniska. Westboarne deremot få, för sin tungsinta fredsamhet, namn af Knekar, Westbo-knekar, likasom deras land föraktligt omtalas under namn af Rackare-Westbo. Uppkomsten af detta smäde-namn förklaras helt enkelt deraf, att folket i denna aflägsna bygd först långt fram i medeltiden antog christen sed, och bortlade det gamla hedniska bruket att förtära häst-kött.
Af sina grannar på Hallands-sidan helsas samma folk med spe-ordet Tajor, Tejor, Smålands-Tajor, utan att vi öfver detta ord kunna gifva någon närmare förklaring.
I det småländska höglandet åt nordost återfinna vi andra folknamn, af så enahanda beskaffenhet, att
