Sverige, som redan i Augusti månad 1812 hade samlat sin Armé, för att, i förening med Ryska Troppar, gifva vigt åt sina ingångna förbindelser, kallades snart från denna föresats genom de krigshändelser, som förde Kejsar Napoleon till Moskau. Den Ryska Hjelpkorpsen öfverlemnades nu till Kejsar Alexanders disposition, och gick, under General Grefve Wittgensteins befäl, att hufvudsakligen bidraga till Napoleons missöde. Sveriges krig uppskjöts till våren, men under loppet af vintern öppnades nya underhandlingar med England, som hittills endast hade slutat ett fredsfördrag med Sverige, utan att ingå i någon förbindelse rörande Norrige. Denna förbindelse, som innefattade Stor-Brittanniska Hofvets garanti på Norriges besittning, samt löfte om understöd af dess flotta i detta ändamål, blef likväl snart, genom det i Mars månad 1813 afslutade förbund, en följd af det begifvande, hvaruti Sverige ingick, att öfverföra sin härsmakt till fasta landet, för att der deltaga i kriget, och att dymedelst sätta föreningen med Norrige i andra ordningen af händelserna. Med Preussen afslutades, i April månad, en efter lika grunder lämpad traktat, så att Sverige, vid utbrottet af dess krig emot Frankrike, hade Rysslands, Englands och Preussens garanti på besittningen af Norrige.
De krigshändelser, hvarigenom, under loppet af
