vådor och framgångens ära. Men nu var det Regeringens pligt att tänka och handla annorlunda, och denna pligt uppfylldes. Sverige hade på hundrade år endast gjort förluster; dess krig, som blifvit förda på Tysk botten, hade alltid varit olyckliga. Kongl. Maj:t kunde således icke till stora och fruktade faror öfverlemna sin Son och större delen af Sveriges krigsmakt, utan att i förväg hafva försäkrat Riket om sådana vilkor, som, äfven vid en olycklig utgång, hade i Nationens ögon rättfärdigat försöket, och visat den, att man ej glömde dess intressen, då man, på en fremmande strand, drog i härnad för Folkens.
Af alla dessa förenade anledningar slutades, i April månad år 1812, och befästades närmare genom mötet i Åbo, i Augusti månad samma år, emellan Hans Maj:t Ryska Kejsaren och Hans Kongl. Höghet Kron Prinsen, det förbund med Ryssland, hvarigenom denna Makts garanti blef gifven till Konungariket Norriges förening med Sverige, dess aktiva medverkan lofvad till vinnande deraf, och dervid uttryckligen stadgadt, att innan Svenska Arméen skulle öfvergå till Tyskland, för att till dess befrielse bidraga, föreningen borde vara verkställd. En Armé af 35,000 man Ryska Troppar blef ställd under Hans Kongl. Höghet Kron-Prinsens befäl, och deraf det antal som erfordrades, bestämdt att nyttjas emot Norrige.
