Men lugnet och betänksamheten började redan allt mer att i ärendernes behandlande af starkare sinnesrörelser utestängas. Deraf alstrades ej sällan en föränderlighet i besluten, ofta yttrad i politiska, än oftare uti militäriska angelägenheter. Örlogsflottan, detta för Riket så hufvudsakliga vapen, skulie ömsom förstöras, försäljas, vidmakthållas, förminskas. Landttropparnas antal och styrka skulle ökas, utan afseende på möjligheten att dem underhålla med Statsverkets bestånd och tillgångar, hvilka genom kostsamma forändringar, dels i beklädnad, dels i mångfaldiga andra hänseendeu, medtogos. Af inkomna ansökningar om jemnare fördelning i roteringsbördan, hemtades anledning att i Finland och flere orter af Sverige anbefalla nya roteringar[1], vida öfverstigande dem, som stadfästade Kontracter bestämma; och under alla dessa, jemte flere krigsväsendet rörande anstalter, framlyste ej mindre irriga, oöfvervinneliga begrepp om Rikets rätta och verkliga försvar samt undersåtarnes skyldighet och förmåga att dertill bidraga, än ett olyckligt tycke för krigiska uppträden.
Tiden att låta denna böjelse till verklighet öfvergå, var likväl ej ännu inne; men den nalkades småningom, och förbereddes i hemlighet. Rikets statsförhållanden med Frankrike dröjde icke länge
- ↑ 1802, 1803.
