afslutades[1]; och nya, ej mindre fördelaktiga, anbud om fred följde från Franska sidan; de mötte ett lika obevekligt afslag. Förstärkningar afsändes till Pommern: öfverenskommelse träffades med England[2] om ditförande af en Corps Hannoverska hjelptroppar, och ett antal Preussiska förenade sig äfven med den i landet förlagda styrka.
Fasta landets krig nalkades emedlertid sitt slut. Slaget vid Friedland, Freden i Tilsit[3] följde tätt på hvarandra. Genom Kejsaren af Ryssland erbjöds Sverige att i denna fred utan uppoffringar deltaga, samt försäkran meddelades om Franska Regeringens dertill benägna böjelse. Svaret blef förnekande: och just det ögonblick, då Frankrike icke mer ägde någon enda fiende inom fasta landet af Europa, valdes att uppsäga den ännu då kraftägande vapenhvilan emellan Svenska och Franska krigshärarne[4]. Pommern öfversvämmades för andra gången af fiendtliga troppar, och Stralsund belägrades. Krigshändelserna före och under belägringen befästade Svenska vapnens urgamla ära. Men huru förvånade blefvo icke Sveriges krigare, huru djupt nedslagne, då, få dagar efter löpgrafvarnes öppnande, innan något kanonskott emot Stralsunds vallar var lossadt, de erhöllo befallning att utrymma denna fästning[5], som fordom satt
