gränsor för Wallensteins lycka, och i ett senare tidehvarf, med en Svensk Konung inom sina murar, länge och ärofullt afslagit trenne förenade härars anfall.
Den garnison, som ansetts otillräcklig att försvara en af konst och natur bevarad fästning, skulle nu, på Rügens öppna slätter trottsa en mångdubbelt öfverlägsen fiende. Ingen bestämd förändring i detta beslut kunde vinnas; men då Konungen, af en mattande sjukdom anfallen, afreste till Carlskrona, frälsades Armén, genom en af högste Befälhafvaren med fiendtlige Fältherrn träffad öfverenskommelse[1], i kraft af hvilken honom lemnades tid, rådrum och biträde att till Sverige återföra samtlige Svenska tropparna, med alla deras magasiner och öfriga tillhörigheter.
Så förlorades Sveriges Tyska Stater, denna sista återstod af Gustaf Adolf den Stores eröfringar. Pommerns olyckliga invånare hade under detta fälttåg lidit oerhörda förluster. Under Svenska väldet tryckte af gärder, inqvarteringar, landtvärns-utskrifningar och bördor af alla slag, nödgades de sedan föda fiendens vida talrikare härar. Ingen lindring eller ersättning kunde af landets alldeles förstörda Statsverk dem meddelas; de blefvo krigslystnadens första offer, och deras öde blef en varnande aning af det som snart skulle öfvergå moderlandets invånare.
- ↑ September 1807.
