åtfölja den Ryska, sammandragen[1] för att betäcka Rikets norra, vestra och södra gränser. Örlogs- och Svenska Skärgårds flottorna sattes i tjenstfärdigt stånd[2]; den senare undfick äfven, dels på Statens bekostnad, dela genom åtskilliga städers och enskilta Samfunds frikostighet, en betydande tillökning, så mycket angelägnare som eskadern i Åbo, med alla sina förråd, hade måst uppbrännas[3], för att ej falla i fiendens händer, och en ännu betydligare del af Finska Sjöförsvaret blifvit uppoffrad[4] på ett sätt, som icke behöfver att i Svenska Medborgares minne med blandade känslor af sorg och afsky återkallas.
Men alla dessa anstalter kunde ej blifva tillräckliga i den hotande belägenhet, hvaruti Riket sig befann. En talrikare krigsmakt till lands ansågs oundgänglig: den erhölls genom utskrifning från Rikets blomstrande ungdom[5], hvaraf 30,000 man med ovanlig skyndsamhet uppsattes. Måtte sjelfva namnet af denna nya uppsättning, måtte detta Landtvärns rysliga öden icke hos flere närvarande återlifva de sorgligaste känslor!
Svenska och Finska Arméerna voro nu bragta till något öfver 100,000 man. På användandet af denna betydliga styrka berodde Rikets räddning: en operationsplan borde således skyndsamt fastställas.
