neslandets häfder. Hvilka lyckliga följder hade man ej anledning att af dessa hjeltemodiga bemödanden hoppas? Men, vare sig oförmåga i ledningen af det hela, eller bristande sammanhang i utförandets delar, som aldrig af Befälhafvarne sjelfve berodde, inskränktes den hjelp, som Finska Arméen så väl behöfde, till några med obetydlig styrka på långt aflägsna punkter skedda landstigningar i södra Finland[1], hvilka, oaktadt de med utmärkt tapperhet verkställdes, likväl, emot vida öfverlägsna fiender, fingo den utgång, som från dylika företag, i smått alltid är oskiljaktig. Deraf alstrades åter häftiga beslut; olyckan att ej kunna föra det omöjliga till verkställighet, straffades såsom svaghet och ovilja. Svenska Konungarnes Lifvakt förlorade detta namn[2] och sina icke förverkade rättigheter: den utsattes för strängheten af allmänna omdömet, hvilket genom en sådan behandling kunnat förvillas; men detta omdöme förblef rättvist. Föreställningar, ojäfaktiga bevis, anhållan om undersökning vid krigs-domstol, allt var förgäfves; all ändring i besluten afslogs, all upprättelse vägrades. Så lärde Svenska krigarne att hädanefter deras varelse i samhället, och sjelfva deras ära, skulle af ögonblickets passion sättas på blotta utgångens vågspel.
