En enda af de nyss omförmälte expeditioner, som, enligt erhållen föreskrift, ej kunde åt Finlands södra delar utföras, lemnade den af segrar försvagade Norra Finska Arméen en ej betydlig, men nyttig förstärkning, hvilken, efter deltagande i det ärofulla slaget vid Oravais[1], åtföljde Arméen på dess af fiendtlig öfvermakt föranledda återtåg till Uleåborg.
Årstiden hade nu redan långt framlidit. Svenska Örlogsflottan, som den förflutna sommaren varit med Engelska örlogsskepp i Finska Viken förenad, och hållit Ryska Flottan innesluten, hade genom svåra sjukdomar förlorat större delen af dess besättning och varit nödsakad att hemsegla. Skärgårdsflottan behöfde ej heller längre hålla sjön emot den Ryska, hvars företag hon hela sommaren med framgång och heder bestridt. Sent på hösten[2] hemreste äfven Konungen, for att bereda nästa års fälttåg.
Men med hvad känslor nödgas man ej här framställa följderna af det fälttåg, som nu lupit till ända? Af mer än 100,000 stridbara män, knappt öfver 30,000 tjenstbare! Alla de öfrige fallne för fiendens vapen, eller fängslige i fiendeland, eller af nöd och sjukdomar omkomne, eller på sjukhusen framsläpande återstoden af ett snart slocknadt lif!
