de än i öfrigt kunde vara, likväl ej kunde anses gynsamt stämda mot en styrelse, hvilken de vägrade att erkänna genom tro- och huldhetsedens afläggande. Brefvet lät vidare, ehuru med stor grannlagenhet, förstå, att, om ock vissa familjeförbindelser kunde anses göra det nödvändigt för kapten Waverley att umgås med personer, som befunno sig i detta obehagliga, misstänkta förhållande, så borde likväl hans faders ställning och önskningar afhålla honom från att låta denna uppmärksamhet öfvergå till verklig förtrolighet. Äfven antyddes, att, liksom hans politiska grundsatser blottstäldes genom hans umgänge med dylika lekmän, kunde han äfven erhålla irrläriga begrepp i religionen af det episkopala presterskapet, som så hårdnackadt bemödade sig att förfäkta den kungliga myndigheten i andliga ting.
Den sistnämnda vinken föranledde sannolikt Waverley att tillskrifva båda varningarna sin öfverstes fördomar. Han visste, att mr Bradwardine iakttagit den största grannlagenhet och aldrig inlåtit sig i något samtal, som haft ens den ringaste syftning att inverka på hans politiska öfvertygelse, och det fastän baronen ej blott var en förklarad anhängare af den fördrifna konungafamiljen, utan äfven vid åtskilliga tillfällen blifvit anförtrodd vigtiga värf i dess tjenst. Öfvertygad, som han således var, att ej behöfva befara att blifva förledd från sin trohet mot styrelsen, ansåg Edward sig göra sin onkels gamle vän en orättvisa, om han, för att tillfredsställa en ogrundad och fördomsfull misstanke, lemnade ett hus, der han både sjelf fann och gaf andra nöje. Han skref derför ett i allmänna ordalag affattadt svar, hvari han försäkrade sin befälhafvare, att hans undersåtliga trohet ej sväfvade i den ringaste fara, hvarefter han fortfor att vara en hedrad gäst på Tully-Veolan.
