Sida:Waverley 1879.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
137

med en obesvärad, sjelfförnöjd och vigtig min närmade sig det ställe, der Waverley var så behagligt sysselsatt vid frukostbordet. Sedan de utbytt morgonhelsningar, och Evan, med en blick på Waverley, sagt något på gaeliska till Alice, hvilket kom henne att skratta och rodna ända upp till ögonen, trots hennes solbrända och väderbitna hy, yttrade Evan sin önskan, att fisken skulle tillredas till frukost. En gnista från hans pistollås frambragte eld; snart stodo några förtorkade furugrenar i låga och voro lika snart förvandlade till glöd, på hvilka laxöringen stektes i stora skifvor. För att sätta kronan på måltiden framtog Evan ett stort ostronskal ur fickan på sin korta jacka och ett gumshorn, fullt med bränvin, utur vecken på sin plaid. Derpå tog han sig en dugtig klunk, i det han anmärkte, att han redan tagit sig en morgonsup med Donald Bean Lean före dennes afresa. Han bjöd Edward och Alice på samma styrkedryck, men begge undanbådo sig. Med en husbondes nedlåtande min räckte Evan derpå skalet till sin följeslagare, Dugald Mahony, som utan att låta bedja sig två gånger tömde det med god smak. Evan lagade sig derefter i ordning att bege sig till båten och tillsade Waverley att följa med. Emellertid hade Alice i en liten korg inlagt, hvad hon tyckte vara värdt att medtaga, och kastande sin plaid omkring sig, gick hon fram till Edward och fattade helt okonstladt hans hand, i det hon räckte honom sin kind att kyssa och i det samma gjorde en liten nigning. Evan, som ansågs som en skalk bland bergstraktens sköna, kom fram liksom för att äfven erhålla en dylik ynnest; men Alice nappade tag i sin korg och flydde som en råget uppför den klippiga branten, hvarefter hon vände sig om och skrattade, i det hon ropade något till honom på gaeliska, hvilket han besvarade i samma ton och på samma språk. Derpå återtog hon sin väg, i det hon hviftade med handen till Edward, och var snart försvunnen bland skogssnåren, ehuru de ännu en stund kunde höra hennes lifliga sång, under det hon gladt fortsatte sin ensliga färd.

De gingo nu tillbaka in i hålans mynning, och sedan de stigit i båten, stötte högländarne från land och hissade ett slags klumpigt segel för att draga fördel af morgonvinden; Evan satte sig vid rodret och styrde, som Wa-