annan af de gamle, »och den gäst, som kommer hit från honom, borde vara välkommen, om han också komme med blod på sina händer, så framt det ej vore Ivors söners blod.»
Den gamle mannen, hvars bägare stod orörd framför honom, svarade: »det har varit tillräckligt af Ivors blod på Bradwardines hand».
»Ack, Ballenkeiroch!» svarade den förste talaren, »ni tänker mera på blixten från karbinen vid Tullv-Veolan än på glansen af svärdet, som vid Preston fäktade för den goda saken.»
»Ja, det må jag väl», svarade Ballenkeiroch; »blixten af geväret kostade mig en ljuslockig son, och glansen af svärdet har föga gagnat kung Jakob.»
Höfdingen upplyste Waverley i några få ord på franska, att baronen för ungefär sju år sedan dödat den gamle mannens son i en skärmytsling vid Tully-Veolan, och skyndade derefter att undanrödja Ballenkeirochs fördom genom att underrätta honom, att Waverley var en engelsman, som hvarken genom sin börd eller genom giftermål var beslägtad med Bradwardineska familjen, hvarpå den gamle mannen fattade sin dittills orörda bägare och artigt drack hans skål. Sedan denna ceremoni blifvit lyckligt och väl fullgjord, gaf höfdingen säckpiporna ett tecken att tystna och sade högt: »hvar är sången dold, mina vänner, att ej Mac-Murrough kan finna den?» Mac-Murrough, familjebarden, en gammal man, lydde genast vinken och började i ett lågt och hastigt föredrag sjunga en mängd celtiska verser, som af åhörarne mottogos med hänförelsens hela bifall. Alt efter som han fortskred i sitt föredrag, tycktes hans ifver ökas. I början hade han sjungit med ögonen fästa på golfvet, men nu blickade han omkring sig på ett sätt, liksom han utbedt sig, och strax derpå, som om han befalt uppmärksamhet, och hans toner höjde sig till vilda, passionerade ljud, beledsagade af motsvarande åtbörder. Edward, som med spändt intresse åhörde honom, tyckte honom uppräkna en mängd namn, beklaga de döda, tilltala de frånvarande, uppmuntra, elda och besvärja de närvarande. Han trodde sig äfven urskilja sitt eget namn och blef öfvertygad, att hans gissning var riktig, derigenom att sällskapets blickar på en
