158
gång riktades på honom. Skaldens värma syntes meddela sig till hans åhörare. Deras vilda, solbrända ansigten antogo ett stoltare och mera lifvadt uttryck; alla lutade sig emot sångaren, många sprungo upp och svängde sina armar i hänryckning, och några lade händerna på sina svärd. Då sången upphörde, vardt en djup tystnad, hvarunder åhörarnes och skaldens upprörda känslor småningom sjönko tillbaka inom sin vanliga bädd.
Höfdingen, som under hela detta uppträde snarare tycktes gifva akt på de sinnesrörelser, som väcktes, än dela de andras lifliga hänförelse, fylde nu en liten silfverbägare, som stod bredvid honom, med klaret. »Gif denna», sade han till en uppassare, »till Mac-Murrough nan fohn[1] och bed honom, sedan han druckit saften, behålla det omgifvande skalet för Vich Ian Vohrs skull.» Gåfvan mottogs med djup tacksamhet af Mac-Murrough, och sedan han utdruckit vinet, kysste han bägaren och inhöljde den med vördnad i sin plaid, som var svept öfver hans bröst. Han utbrast derpå i hvad Edward riktigt förmodade vara en improviserad utgjutelse till hans höfdings lof. Den mottogs med bifall, men frambragte ej samma verkan, som hans första skaldeqväde. Det var likväl tydligt, att clanen skänkte sin höfdings frikostighet sitt högsta gillande. Derpå föreslogos flere med bifall mottagna gaeliska skålar, och höfdingen gaf sin gäst följande öfversättning af några bland dem:
»För den, som ej vänder ryggen hvarken åt vän eller fiende.» — »För den, som aldrig öfvergaf en vän.» — »För den, som aldrig köpt eller sålt rättvisa. » — »Gästfrihet mot den landsflyktige och undergång åt tyrannen.» — »För gossarne med koltarne[2].» — »För högländarne skuldra vid skuldra» — med flere kraftiga och kärnfulla yttranden af samma slag.
Edward var isynnerhet angelägen att få veta innehållet af den sång, som tyckts frambringa en sådan verkan på sällskapets lidelser, och han lät sin värd förstå sin nyfikenhet. »Som jag märker», sade höfdingen, »att ni låtit buteljen gå förbi er under de tre sista hvarfven,
