230
»Ja — det vill säga, då jag sjelf for derifrån», svarade den kalle och ogenomtränglige Callum Beg.
»Och hvad är han för slags herre?»
»Jag tror, han är en af kung Georgs officerare: åtminstone reser han ständigt söderut och har fullt upp med pengar samt är aldrig njugg mot en fattig stackare eller i fråga om en räkning.»
»Han vill ju ha häst och vägvisare härifrån till Edinburgh?»
»Ja, och ni måste skaffa honom det genast.»
»Hm! Det blir kostsamt.»
»Det frågar han inte efter.»
»Godt, Duncan — var det Duncan eller Donald[1] ni sade, att ni hette?» »Nej, herre — Jamie — Jamie Steenson — jag sade er ju det nyss på stund.»
Denna sista dristiga parering förbryllade helt och hållet mr Cruicksbanks, som, ehuru han ej var fullkomligt belåten hvarken med herrns förbehållsamhet eller med betjentens talförhet, åtnöjde sig med att lägga en beskattning på räkningen och hästlegan, som kunde hålla honom skadeslös för hans gäckade nyfikenhet. Den omständigheten, att det var böndag, blef ej glömd i räkningen, hvilken på det hela likväl ej besteg sig till stort mer än dubbelt af hvad den skäligen bort vara.
Callum Beg förkunnade snart derefter personligen afslutandet af detta fördrag, i det han tillade: »den gamla fan sjelf skall följa med duinhé-wassel».
»Det blir inte mycket behagligt, Callum, ej heller alldeles säkert; ty vår värd tycks vara en mycket nyfiken person; men en resande får underkasta sig dylika obehag. Här, min gosse, har du emellertid litet att dricka Vich Ian Vohrs skål för.»
Callums falköga blixtrade af förnöjelse vid åsynen af den guldguiné, som beledsagade dessa sista ord. Han skyndade, ej utan en svordom öfver krångligheten af en engelsk byxficka eller spleuchan, som han benämnde den, att instoppa sin skatt, hvarefter han, liksom han ansett, att denna frikostighet fordrade någon erkänsla från hans
- ↑ Vanliga högländska förnamn.
