Sida:Waverley 1879.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
251

Major Melville genomläste följaktligen brefven från Richard Waverley, sir Everard och tant Rachel; men de slutsatser, han drog af dem, voro andra, än Waverley väntat. De förde ett missnöjdt språk mot regeringen, framkastade ej otydliga vinkar om hämd, och stackars tant Rachels bref, som med tydliga ord förfäktade Stuartska sakens rättvisa, ansågs innehålla ett öppet erkännande af hvad de andra endast vågat låta förstå.

»Tillåt mig en annan fråga, mr Waverley. Fick ni ej bref på bref från er befälhafvare, som varnade er och befalde er att återvända till er post samt underrättade er om det bruk, som gjordes af ert namn, till att utsprida missnöje bland era soldater?»

»Nej, det fick jag aldrig, major Melville. Jag fick väl från honom ett bref, som innehöll en artig antydan om hans önskan, att jag skulle använda min permission annorlunda än att ständigt vistas på Bradwardine, en sak, som jag tillstår att jag ansåg honom obefogad att befatta sig med; och slutligen erhöll jag, samma dag jag i tidningen fann mig afskedad, ett nytt bref från öfverste G—, som befalde mig att inställa mig vid regementet, en order, som jag till följd af min redan omnämnda och nöjaktigt förklarade närvaro fick för sent att kunna åtlyda. Om några bref afsändts under mellantiden, hvilket jag med ledning af öfverste G—s högaktade karaktär anser säkert ha varit fallet, ha de aldrig kommit mig tillhanda.»

»Jag har glömt fråga er, mr Waverley, om en sak af mindre vigt, men som likväl allmänt omtalats på ett för er ofördelaktigt sätt. Det påstås, att ni, då en högförrädisk skål föreslogs i er närvaro och så att ni hörde det, har, ehuru innehafvande hans majestäts fullmakt, ötverlemnat åt en annan person i sällskapet att upptaga den som en förolämpning. Detta, sir, kan ej bli föremål för någon anklagelse inför domstol; men om, som jag låtit mig berättas, officerarne vid ert regemente affordrat er en förklaring rörande ett dylikt rykte, så kan jag, såsom militär och adelsman, ej annat än förundra mig öfver, att ni ej lemnat dem den.»

Detta var för mycket. På alla sidor ansatt af anklagelser, hvari grofva osanningar voro blandade med sådana sanningsenliga omständigheter, som ej kunde annat