252
än skaffa dem trovärdighet — ensam, utan vänner och i ett främmande land, gaf Waverley sitt lif och sin heder nästan förlorade, och i det han stödde hufvudet mot handen, vägrade han bestämdt att besvara några vidare frågor, då den uppriktiga förklaring, han redan afgifvit, blott tjenat till att skaffa vapen emot honom.
Utan att visa hvarken öfverraskning eller missnöje öfver Waverleys förändrade sitt, fortfor major Melville helt lugnt att ställa åtskilliga andra frågor till honom. »Hvad tjenar det till, att jag svarar er?» sade Edward dystert. »Ni tyckes öfvertygad om min brottslighet och för att bekräfta er förutfattade åsigt förvrider ni hvarje svar, jag afgifver. Behåll då er åsigt och plåga mig inte vidare. Om jag är i stånd till den feghet och det förräderi, hvarför er anklagelse beskyller mig, så förtjenar jag ej, att man sätter tro till något svar, jag kan lemna er. Om jag ej förtjenar er misstanke ― och Gud och mitt samvete äro mina vittnen, att så är — så kan jag ej inse, hvarför jag genom min uppriktighet skulle låna mina anklagare vapen mot min oskuld. Det fins intet skäl, hvarför jag skulle svara ett enda ord till.» Och dermed återtog han sin ställning af dyster och bestämd tystnad.
»Tillåt mig», sade major Melville, »att påminna er om ett skäl, som torde föranleda er att aflägga en öppen och uppriktig bekännelse. Oerfarenheten, mr Waverley, blottställer de dygdiga för listigare och mera beräknande personers planer, och åtminstone en af era vänner — jag menar Mac-Ivor af Glennaquoich — innehar en hög rang bland den senare klassens menniskor, liksom jag af er synbara uppriktighet, ungdom och obekantskap med högländarnes sedvanor skulle vara böjd att räkna er till den förra. Under ett sådant förhållande kan ett afsteg eller ett fel, sådant som ert, hvilket jag skulle önska kunna anse såsom ofrivilligt, bli försonadt, och jag skulle gerna vilja bli medlare. Men då ni nödvändigt måste känna till aftalet mellan de personer, som gripit till vapen i detta land, samt deras hjelpmedel och planer, måste jag vänta, att ni vill förtjena denna bemedling från min sida genom att uppriktigt tillstå allt, som rörande dessa saker kommit till er kunskap; i hvilket fall jag tror mig kunna lofva er, att en kort tids inskränkande af er personliga
