TRETTIOTREDJE KAPITLET.
En förtrogen.
Waverley uppvaknade om morgonen från oroliga drömmar och en föga vederqvickande slummer till fullt medvetande af sin rysliga belägenhet.
Han kunde möjligen blifva öfverlemnad åt en krigsrätt, hvilken midt under ett inbördes krig sannolikt hvarken skulle vara nogräknad vid valet af sina offer eller med bevisens beskaffenhet. Ej heller kände han någon synnerligt större hugnad vid tanken på att blifva stäld inför en skotsk domstol, hvars lagar och rättegångsformer han visste i många hänseenden afvika från de engelska, och hvarom han fått den oriktiga föreställningen, att den mindre sorgfälligt skyddade undersåtarnes fri- och rättigheter. En känsla af bitterhet uppsteg i hans sinne mot styrelsen, som han ansåg såsom orsaken till sin förlägenhet och sin fara, och han förbannade inom sig sin samvetsgrannhet, i det han afslagit Mac-Ivors anbud att åtfölja honom i fält. »Hvarför», sade han till sig sjelf, »omfattade jag ej, liksom andra män af ära, första möjliga tillfälle att till Brittannien välkomna dess forna konungars ättling och den laglige arfvingen till dess tron? Hvarför har jag ej
Upprorets vreda blickar manligt trotsat,
Förjagad tro till hemmet återkallat,
Uppsökt prins Carl och fallit för hans fot?
Allt, som varit lysande och utmärkt hos Waverleyska
