Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/266

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

262

familjen, har grundats på dess trohet mot Stuartska huset. Den tolkning, denna skotska magistratsperson gifvit åt min onkels och min fars bref, visar tydligt, att jag borde förstått dem såsom en uppmaning att beträda mina förfäders bana, och det har blott varit min egen tröga fattningsgåfva i förening med de dunkla uttryck, de för säkerhets skull nödgats använda, som förvillat mitt omdöme. Hade jag gifvit vika för min första rörelse af harm, då jag erfor, att man angripit min heder, huru olika hade ej då min nuvarande belägenhet varit! Jag hade då varit fri, med vapen i hand, stridande som mina förfäder för kärlek, trohet och ära. Och nu är jag här, insnärjd i en misstänksam, sträf och hårdhjertad mans nät och beroende af hans godtycke, kanske för att af honom utlemnas till ett fängelses enslighet eller till vanäran af en offentlig afrättning. Ack, Fergus, huru sann har ej din förutsägelse visat sig, och huru snart, huru oväntadt snart har den ej gått i fullbordan!»

Under det att Edward var upptagen af dessa betraktelser och helt naturligt, ehuru ej så alldeles rättvist, tadlade den regerande dynastien för hvad som var en följd af slumpen eller, åtminstone till en del, af hans eget obetänksamma uppförande, begagnade mr Morton sig af major Melvilles tillåtelse alt göra honom ett tidigt besök.

Waverleys första rörelse var att låta förstå sin önskan att ej blifva störd med frågor eller samtal; men han hejdade sig, då han igenkände den välvillige och vördnadsvärde prestman, som räddat honom undan böndernas hotande våld.

»Jag tror, sir», sade den olycklige ynglingen, »att jag under hvilka andra förhållanden som helst skulle visat er all den tacksamhet, som mitt lifs räddning kan vara värd; men mitt sinne är nu så uppskakadt, och mina farhogor för hvad jag sannolikt ännu kan komma att utstå äro så lifliga, att jag knapt kan tacka er för er mellankomst.»

Mr Morton svarade, att han, långt ifrån att göra några anspråk på hans erkänsla, endast hyste den afsigten med sitt besök, att kunna utfinna, huru han skulle kunna förtjena den. »Min förträfflige vän, major Melville», fortfor han, »har såsom militär och embetsman tänkesätt och