Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
263

pligter, hvaraf jag ej är fjettrad; ej heller kan jag alltid instämma i de åsigter han, måhända med alltför litet öfverseende med den menskliga naturens brister, yttrar». Här tystnade han ett ögonblick och fortfor derefter: »jag ärnar ej truga mig till ert förtroende, mr Waverley, för att erfara några förhållanden, hvilkas bekantgörande kunde bli skadligt för er eller andra, utan får blott förklara min innerliga önskan vara, att ni ville anförtro mig några omständigheter, som kunde bidraga till ert urskuldande. Jag kan högtidligt försäkra er, att de skola förvaras hos en trogen och, så vidt hans inskränkta förmåga sträcker sig, en nitisk vän».

»Ni är, sir, som jag förmodar, en presbyteriansk andlig?» — Mr Morton bugade sig. — »Skulle jag låta leda mig af den förutfattade åsigt, min uppfostran ingett mig, borde jag misstro era vänskapliga försäkringar i fråga om mig; men jag har märkt, att dylika fördomar hysas i detta land mot era embetsbröder af den episkopala trosbekännelsen, och jag är böjd att tro dem vara lika ogrundade i båda fallen.»

»Ve öfver den, som tänker annorlunda», sade mr Morton, »eller anser kyrkostyrelse och ceremonier som en borgen för kristlig tro eller sedlig dygd.»

»Men», fortfor Waverley, »jag kan inte inse, hvarför jag skulle besvära er med en berättelse om omständigheter, i följd af hvilka jag, äfven sedan jag noga öfvervägt dem, finner mig ur stånd att förklara större delen af hvad som lägges mig till last. Jag vet väl, att jag är oskyldig, men jag inser ej, huru jag skall kunna bevisa det.»

»Det är just derför, mr Waverley, som jag vågar utbe mig ert förtroende. Jag har en temligen vidsträckt kännedom om personer här i landet, och den kan, i händelse så skulle påfordras, utvidgas ännu mera. Jag fruktar för, att er belägenhet kommer att hindra er från att vidtaga de mått och steg, som äro nödiga för att inhemta upplysningar och komma bedrägeriet på spåren; jag vill gerna åtaga mig detta besvär för er skull, och om mina bemödanden också ej gagna, kunna de åtminstone ej skada er.»

Ett par minuters eftertanke öfvertygade Weaverley,