Sida:Waverley 1879.djvu/282

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

278

till spetsen af en kulle. Landet var oinhägnadt och utgjorde en del af en vidsträckt hed eller allmänning; men det var långt ifrån slätt, utan framvisade på flere ställen dälder, uppfylda med ginst och enbuskar, och på andra små grupper af marskog. En dunge af det senare slaget krönte spetsen af höjden, uppför hvilken tåget nu gick. De främsta af truppen, som voro de starkaste och raskaste, hade gått på, så att de redan kommit öfver höjden och för ögonblicket voro ur sigte. Gilfillan jemte krämaren och den lilla afdelning, som utgjorde Waverleys omedelbara bevakning, voro nära spetsen af höjden, och återstoden af truppen kom efter dem på ett betydligt afstånd.

Så stodo sakerna, då krämaren, hvilken, enligt hvad han sjelf uppgaf, saknade en liten hund, som han haft med sig, började stanna och hvissla efter djuret. Denna flere gånger upprepade signal föreföll hans följeslagare anstötlig, och detta så mycket mer, som det tycktes antyda en ringaktning af de håfvor af andlig kunskap, han utgöt till krämarens uppbyggelse. Han lät honom derför vresigt förstå, att han ej kunde förspilla sin tid med att vänta på en onyttig hundracka.

»Men om ers nåd behagade erinra sig Tobias' hund —»

»Tobias!» utropade Gilfillan med mycken hetta; »Tobias och hans hund äro båda två alldeles hedniska och apokryfiska, och ingen annan än en prelatist eller papist skulle kunna sätta dem i fråga. Jag fruktar, att jag misstagit mig på er, min vän.»

»Det kan nog hända,» svarade krämaren helt lugnt; men icke dess mindre skall jag taga mig friheten att ännu en gång hvissla efter stackars Bawty.»

Den sista signalen besvarades på ett oväntadt sätt; ty sex eller åtta högländare, som varit dolda i småskogen och busksnåren, störtade fram på hålvägen och började hugga omkring sig med sina claymorer. Gilfillan, som ej förfärades af denna obehagliga syn, utropade manhaftigt: »Herrans och Gideons svärd!» i det han tillika drog sitt eget bredsvärd och säkert skulle gjort lika mycken heder åt den gamla goda saken, som trots någon af dessa tappra kämpar vid Drumclog, då, se! krämaren ryckte en musköt från den af eskorten, som stod honom närmast, och med kolfändan gaf sin undervisare i den cameronianska tron ett