Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/302

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

298

lefver för att råka er vid Whitsontryst eller Stagehawbank eller på vintermarknaden vid Hawick, och ni behöfver en springare, som kan ta lofven af alla, så svarar jag för, att jag skall skaffa er den; ty Jarme Jinker var aldrig den gosse, som bedrog en gentleman. Ni är en gentleman, sir, och borde förstå er på en hästs egenskaper; ser ni den der präktiga märren, som Balmawhapple rider på; jag sålde den åt honom. Hon är fallen efter Lick-the-Ladle, som vann den kungliga pokalen vid kappränningen vid Caverton-Edge, och hertigens af Hamilton Hvitfot», etc.

Men just då Jinker var i full fart med det Balmawhappleska stoets stamtafla och redan hunnit så långt som till dess förfäder i tredje led, och medan Waverley sökte finna något tillfälle att erhålla vigtigare underrättelser af honom, höll den välborne kaptenen in sm häst, tills de kommit fram, då han utan att egentligen synas märka Edward strängt sade till genealogisten: »jag trodde, löjtnant, att mina order voro bestämda, att ingen skulle få tala med fången?»

Den metamorfoserade hästmånglaren tystnade naturligtvis och drog sig undan till de eftersta leden, der han snart tröstade sig genom att med en förpaktare, som hellre motsträfvigt följt sin laird i fält, än han afstått från sin gård, hvarpå arrendet just nu var tilländalupet, ingå i en häftig tvist angående höpriset. Waverley var derför ännu en gång dömd till tystnad, emedan han förutsåg, att hvarje vidare försök till samtal med någon af truppen endast skulle skaffa Balmawhapple ett önskadt tillfälle att få visa myndighetens oförskämdhet och gifva luft åt den dolska hätskheten hos ett af naturen vresigt lynne, som blifvit detta i ännu högre grad genom vanan vid råa utsväfningar och ett slafviskt smickers rökelse.

Efter omkring två timmars ridt var truppen nära Stirlings slott, öfver hvars bastioner unionsflaggan glänsande svajade i aftonsolen. För att förkorta resan, eller kanske äfven för att visa sin betydenhet och skymfa den engelska garnisonen, vek Balmawhapple af till höger och tog vägen genom den kungliga parken, som når ända fram till och omger klippan, hvarpå fästningen är belägen.

Under en lugnare sinnesstämning skulle Waverley ej kunnat underlåta att beundra den romantiska skönheten