Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/303

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
299

af det landskap, hvarigenom han nu färdades: det fält, som varit skådeplatsen för forntidens tornerspel — klippan, hvarifrån damerna åskådade striden, medan hvar och en gjorde löften för någon gynnad riddares seger — tornen af den götiska kyrka, der dessa löften gäldades — och öfver allt detta sjelfva slottet, på en gång en fästning och etl palats, der tapperheten mottog priset af kungligheten, och riddare och damer slöto dagen med dansens, sångens och festmåltidens nöjen. Allt detta var föremål, egnade att lifva och intressera en romantisk inbillning.

Men Waverley hade annat att tänka på, och en händelse inträffade snart, som var sådan, att den kunnat störa hvilken tankegång som helst. Under det Balmawhapple med sin lilla ryttarskara svängde omkring slottets fot, befalde han i sitt hjertas högmod, att hans trumpetare skulle blåsa en fanfar och att hans standar skulle utvecklas. Denna skymf tycktes väcka förargelse; ty då truppen kommit på tillräckligt afstånd från södra batteriet, så att en kanon kunde riktas på den samma, utgick en eldflamma från en af skottgluggarne i klippan, och innan den derpå följande knallen kunde höras, hven en kanonkula öfver Balmawhapples hufvud och öfverhöljde honom med den jord, den uppkastade, då den nedträngde i jorden ett par famnar ifrån honom. Nu behöfdes ings uppmaningar till truppen att skynda sig, och som hvarje man handlade efter ögonblickets ingifvelse, fingo mr Jinkers hästar snart visa hvad de dugde till; ty ryttarne, som retirerade med större brådska än regelbundenhet, föllo ej, som deras löjtnant sedermera anmärkte, i traf, förrän en mellankommande höjd tryggat dem för förnyandet af en så föga önskvärd kompliment från Stirlings slott. Jag måste likväl göra Balmawhapple rättvisa och säga, att han ej blott höll sig bland de eftersta i sim trupp och bemödade sig om att bibehålla något slags ordning ibland manskapet, utan äfven i höjden af sin ridderlighet besvarade slottets eld genom att aflossa en af sina ryttarpistoler emot vallarna, ehuru, då afståndet var nära en half mil, jag aldrig kunnat erfara, att denna vedergällningsåtgärd åtföljdes af någon synnerlig verkan.

Truppen färdades nu öfver Bannockburns märkvärdiga fält och anlände till Torwood, en för den skotska bondens