männens förposter voro framskjutna ända till det stora diket vid foten af höjden och hade med olika mellanrum upptändt stora eldar, hvilka lyste med ett matt, töcknigt sken genom den tjocka dimman, som omgaf dem med en svag ljuskrets.
Högländarne lågo längs randen af höjden, »tätt som löfven i Valombrosa», och voro, utom skiltvakterna, försänkta i der djupaste sömn. »Hur många af dessa tappra karlar komma ej att sofva ännu djupare innan nästa natt, Fergus!»
»Det får ni inte tänka på. Ni får endast tänka på ert svärd och på den, som gifvit er det. Alla andra betraktelser äro nu för sent.»
Med det opiat, som låg i denna obestridliga anmärkning, sökte Edward bringa sina upproriska känslor till ro. Derigenom att höfdingen och han bundo ihop sina plaider, skaffade de sig en varm och beqväm bädd, hvarefter Callum, som satte sig vid deras hufvudgärd — ty det var hans pligt att omedelbart hålla vakt öfver höfdingens person — på en låg, enformig melodi började sjunga en lång, sorglig, gaelisk sång, hvilken liksom suset af en aflägsen vind snart vaggade dem i sömn.
