FYRTIOSJUNDE KAPITLET.
Striden.
Då de sofvit några få timmar, väcktes de och kallades att infinna sig hos prinsen. Kyrkklockan i den aflägsna byn hördes slå tre, då de skyndade till stället, der han befann sig. Han var redan omgifven af sina förnämsta officerare och clanernas höfdingar. En knippa ärthalm, hvilken nyligen utgjort hans bädd, tjenade nu till hans sittplats. Rådplägningen var nyss slutad, då Fergus framkom till kretsen. »Mod, mina tappra vänner!» sade chevalieren, »och må en hvar genast ställa sig i spetsen för sin trupp; en trogen vän har erbjudit sig att föra oss på en tillgänglig, fastän smal väg, som på vår högra sida går öfver den obanade marken och genom moraset samt sätter oss i stånd att uppnå den öppna och fasta slätten, der fienderna slagit läger. Sedan denna svårighet blifvit öfvervunnen, måste himmeln och era goda svärd göra resten.»
Detta förslag väckte allmän glädje, och hvarje anförare hastade att med så litet buller som möjligt bringa sitt folk i ordning. Efter att hafva tågat till höger från den plats, der den tillbragt natten, kom armén snart på den gångstig, som ledde genom moraset, i det den med förundransvärd tystnad och mycken skyndsamhet verkstälde sin marsch. Dimman hade ej uppstigit till den högländare marken, så att de en stund bortåt hade fördelen af stjernljuset. Men detta upphörde, då stjernorna bleknade för den annalkande dagen, och spetsen af den
