368
tror jag ej, att vi behöfva besvära generalprofossen med denna sak. — Kom nu, Waverley.»
»Waverley?» sade den engelske officeren under märkbar sinnesrörelse; »brorson till sir Everard Waverley i — — shire?»
»Den samme, sir», svarade vår hjelte, något öfverraskad af den ton, hvarmed han tilltalades.
»Jag är på en gång glad och ledsen öfver att ha råkat er», sade fången.
»Jag vet ej, sir», sade Waverley, »huru jag kunnat förtjena så mycket deltagande.»
»Nämnde er onkel aldrig en vän vid namn Talbot?»
»Jag har hört honom med mycken aktning tala om en person med detta namn — en öfverste i armén, vill jag minnas, och gift med lady Emilia Blandeville; men jag trodde, att öfverste Talbot var utomlands.»
»Jag har nyss bemkommit, och som jag befann mig i Skottland, ansåg jag det för min pligt att erbjuda min tjenst, der den tycktes kunna vara af någon nytta. Ja, mr Waverley, jag är denne öfverste Talbot, och make till det fruntimmer, ni namngaf; och jag är stolt öfver att tillstå, att jag har er ädelmodige och storsinnade slägting att tacka både för min militäriska rang och för min husliga sällhet. Gode Gud, att jag skulle finna hans brorson i en sådan drägt och stridande för en sådan sak!»
»Sir», sade Fergus högdraget, »det är män af börd och heder, som bära denna drägt och kämpa för denna sak.»
»Min belägenhet förbjuder mig att bestrida ert påstående; eljest skulle det ej vara synnerligen svårt att bevisa, att hvarken mod eller bördsstolthet kunna förgylla en dålig sak. Men med mr Waverleys tillåtelse, och äfven med er, sir, i fall den måste begäras, skulle jag gerna vilja tala några ord med honom om angelägenheter, som angå hans familj.»
»Mr Waverley, sir, bestämmer öfver sina egna handlingar. — Ni följer mig, hoppas jag, till Pinkie-house, sedan ni slutat ert samtal med denna nya bekantskap?» sade Fergus, i det han vände sig till Edward. Med dessa ord ordnade höfdingen af Glennaquoich med en stoltare min än vanligt sin plaid och lemnade rummet.
