Waverleys inflytande förskaffade snart öfverste Talbot tillstånd att få bege sig till en stor trädgård, som tillhörde det hus, hvari han hölls fången. De gingo några steg under tystnad, och öfverste Talbot öfverlade synbart, huru han skulle börja, hvad han hade att säga, tills han slutligen tilltalade Edward på följande sätt.
»Mr Waverley, ni har i dag räddat mitt lif, och likväl önskar jag till Gud, att jag förlorat det, hellre än att fiuna er bära dessa mäns kokard och drägt.»
»Jag förlåter er er förebråelse, öfverste Talbot; den är välment, och er uppfostran samt era fördomar göra den naturlig. Men det är ingenting ovanligt att finna en man, hvars heder blifvit offentligt och orättvist angripen, i den belägenhet, som har mesta utsigten för sig att förskaffa honom upprättelse af hans belackare.»
»Jag skulle snarare säga: i den belägenhet, som är mest egnad att bekräfta de rykten, de satt i omlopp», sade öfverste Talbot, »derigenom att ni iakttager just det uppförande, som de tillskrifvit er. Känner ni, mr Waverley, de oändliga bekymmer och till och med faror, som ert närvarande uppförande förorsakat era närmaste anhöriga?»
»Faror?»
»Ja, sir, faror. Då jag lemnade England, voro er far och er farbror nödgade att ställa borgen för att de skulle inställa sig att svara på en anklagelse för högförräderi, och det var endast genom de mest gällande förord, som de kunde erhålla denna förmån. Jag kom upp till Skottland i den enda afsigten att rädda er ur den afgrund, hvari ni störtat er; ej heller kan jag fullt beräkna följderna för er familj af att ni öppet slutit er till rebellerna, då blotta misstanken om en dylik afsigt varit så farlig för era anhöriga. Mest af allt beklagar jag likväl, att jag ej råkade er före detta sista, olyckliga, öfverilade steg.»
»Jag är verkligen okunnig om, hvarför öfverste Talbot skulle göra sig så mycket besvär för min skull.»
»Mr Waverley, jag har en trög fattningsgåfva i fråga om ironi och derför skall jag besvara era ord efter deras vanliga mening. Jag står i skuld hos er onkel för större välgerningar, än dem, för hvilka en son kan ha att tacka
