Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/463

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
459

skickat er som fånge till Doune, hvarifrån ni, efter hvad han hört, blifvit förd som fånge till Edinburgh. Detta är omständigheter, som ej kunna annat än tala till er förmån. Han lät förstå, att han blifvit använd att befria och beskydda er samt äfven blifvit vedergäld derför, ehuru han ej ville bekänna af hvilken, under förebärande, att han, fastän han ej skulle gjort sig något samvete af att bryta någon vanlig ed för att tillfredsställa nyfikenheten hos mr Morton, hvars fromma förmaningar han hade att tacka för så mycket, likväl i frågavarande fall hade svurit tystnad på eggen af sin dolk, hvilket, som det tyckes, enligt hans åsigt utgjorde en obrottslig ed.»

»Och hur har det gått med honom?»

»Ah, sedan rebellerna upphäft belägringen, blef han hängd i Stirling jemte sin löjtnant och fyra andra högländare, hvarvid han fick förmånen af en högre galge än hans vänner.»

»Nå, jag har på det hela föga orsak hvarken att sörja eller glädjas öfver hans död, och likväl har han gjort mig både godt och ondt i en ej obetydlig grad.»

»Hans bekännelse kommer åtminstone att i väsentlig mån gagna er, då den rentvår er karaktär från alla dessa misstankar, som gåfvo anklagelsen emot er ett helt annat utseende, än den, som rättvist drabbar så många olyckliga adelsmän, hvilka stått eller ännu stå i vapen mot regeringen. Deras förräderi — jag måste ge saken detta namn, fastän ni delar skulden — härflyter från en missförstådd dygd och kan derför ej räknas som en vanheder, ehuru det otvifvelaktigt är i hög grad brottsligt. Der de skyldige äro så talrike, måste mildheten utsträckas till det vida större antalet, och jag tviflar ej på att kunna utverka förlåtelse för er, så vida vi kunna hålla er undan rättvisans klor, tills hon utvalt och uppslukat sina offer; ty i detta liksom i andra fall gäller det vanliga ordspråket: ’den, som först kommer till qvarnen, får först mala’. Dessutom är styrelsen för närvarande angelägen om att injaga skräck hos de engelska jakobiterna, bland hvilka den finner endast få, på hvilka den kan statuera ett exempel. Detta är en känsla af hämdgirighet och räddhoga, som har en snar öfvergång; ty af alla nationer äro engelsmännen minst blodtörstiga af naturen. Emellertid råder