»Jag är alldeles inte nyfiken, öfverste. — ’Nog är så godt som ett kalas’, säger vårt okonstlade ordspråk. De med plymer försedda trupperna och det stora kriget plägade förtjusa mig i poesi; men nattmarscherna, vakorna, sofvandet under en bar vinterhimmel med flere dylika af det ärofulla yrkets bihang äro i praktiken inte alls i min smak; — och hvad hårda hugg beträffar, så fick jag mitt lystmäte att slåss vid Clifton, der jag väl ett halft dussin gånger på ett hår när kom undan med lifvet. Och ni, skulle jag tro —» Han tystnade.
»Hade nog vid Preston, ville ni säga?» sade öfversten skrattande; »men ’det är mitt kall, Hinke’.»
»Men det är derför inte mitt», sade Waverley, »och sedan jag med heder sluppit ifrån det svärd, hvilket jag endast drog som frivillig, är jag fullt belåten med min militäriska erfarenhet och skall inte i brådkastet fatta det igen.»
»Det fägnar mig, att ni är af den tanken — men hvad skall ni då göra norrut?»
»Först och främst fins det på Skottlands östra kust några hamnar, som ännu äro i chevalierens anhängares händer, och om jag blott kan uppnå någon af dem, så kan jag lätt inskeppa mig till kontinenten.»
»Godt — och ert andra skäl?»
»Jo, för att säga sanningen, vistas i Skottland en person, på hvilken jag nu finner min sällhet bero, mera än jag sjelf hittills vetat, och för hvars belägenhet jag är högst bekymrad.»
»Således hade Emilia ändå rätt, och det är verkligen en kärleksaffär med i spelet? — Och hvilken af de båda vackra skotskorna, som ni nödvändigt ville ha mig att beundra, är den utvalda sköna? Ej miss Glen — hoppas jag?»
»Nej.»
»Åh, då får det väl gå för den andra; enfald kan förbättras, men högmod och inbilskhet kunna det aldrig. Nå, jag vill inte afskräcka er; efter hvad sir Everard sade, då jag skämtade med honom om saken, tror jag, att det skall fägna honom. Jag hoppas blott, att den odrägliga pappa med sin rotvälska, sitt snus, sin latin och sina olidligt långa historier om hertigen af Berwick måtte finna sig föranlåten att hädanefter bli en invånare af främ-
