464
Stanley i Huntingdon. De båda ynglingarne blefvo bekanta inom en minut.
»Jag kan tyda min onkels gåta», sade Stanley; »den försigtige gamle soldaten brydde sig inte om att ge mig en vink om att lemna er detta pass, som jag numera ej behöfver; men om saken sedermera skulle anses som ett pojkstreck af ett ungt brushufvud, cela ne tire à rien. Ni kommer derför att med detta pass bli Francis Stanley.» Detta förslag syntes verkligen till en stor del undanrödja de svårigheter, för hvilka Edward eljest hvarje ögonblick skulle varit utsatt, och han tvekade så mycket mindre att begagna sig deraf, som hans närvarande resa var främmande för alla politiska ändamål, och han näppeligen kunde anklagas för stämplingar mot regeringen, då han reste under skydd af statssekreterarens pass.
Dagen förflöt muntert. Den unge studenten var ifrig att få höra något närmare om Waverleys fälttåg och högländarnes seder, och Edward nödgades tillfredsställa hans nyfikenhet genom att hvissla en säckpipsmarsch, dansa en höglandspolska och sjunga en högländsk visa. Påföljande morgon red Stanley ett håll norrut med sin nye vän och skildes högst ogerna från honom samt endast på föreställningar af Spontoon, som, sjelf van att underkasta sig krigstukt, strängt utkräfde den af andra.
