Den här sidan har korrekturlästs
233
Som en sommarsky förbi mig;
Rörde sakta med sitt finger
Vid min ring, och så försvann den.
Och jag kyste glad och trogen
Ringen, som jag fått af henne;
Ty den bilden, ljus och luftig
Som en sommarsky, var hennes.“
“Såg mig namnet nu på Henne,
Denna flicka, som jag älskar —
Ack, förlåt mig! — högst i verlden!“
“Sedan, då jag klädt mig, gick jag
Genom folkuppfylda gator
Bort till Belvederes salar.
Timmar gingo som minuter.
Dock till sist mitt trötta öga
Bad mig sluta, och jag var just
I begrepp att gå, då plötsligt
Från en inre sal en tafla
Omotståndligt drog mig till sig:
Tyst, förtrollad som Armidas,
Sågs en skog af höga furor,
