Den här sidan har korrekturlästs
239
Som jag en gång såg i norden
Och alltse’n har i mitt minne:
Ljus och bländande som dagen
Var hon klädd i kolsvart siden
Med ett harnesk öfver barmen
Utaf mörka strålkoraller,
Lik sitt hemlands norrskensflamma,
Då den lågande, men stilla
Stiger upp ur nattlig molnbädd.
År hon icke här i afton?
Får jag icke se … Då börjar
Ouverturen till Fidelio.
Och jag sluter mina ögon
För att endast, endast höra. —
O, då gungar sakta mot mig
på ett haf af harmonier
Hon, min trogna, svenska flicka,
Lik sitt hemlands norrskensflamma,
Då den lågande, men stilla
Stiger upp ur nattlig molnbädd.“
“Säg mig nu hvad namn du gifver
Åt min Svenska, som jag älskar —
Ack, förlåt mig! — högst i verlden!“