Den här sidan har inte korrekturlästs
239
Som jag en gång såg i norden Och alltse'n har i mitt minne: Ljus och bländande som dagen Var hon klädd i kolsvart siden Med ett harnesk öfver barmen Utaf mörka strålkoraller, Lik sitt hemlands norrskensflamma, Då den lågande, men stilla Stiger upp ur nattlig molnbädd. År hon icke här i afton? Får jag icke se ... Då böljar Ouverturen till Fidelio. Och jag sluter mina ögon För att endast, endast höra. — O, då gungar sakta mot mig på ett haf af harmonier Hon, min trogna, svenska flicka, Lik sitt hemlands norrskensflamma, Då den lågande, men stilla Stiger upp ur nattlig molnbädd."
"Säg mig nu hvad namn du gifver Åt min Svenska, som jag älskar — Ack, förlåt mig! — högst i verlden!"
Digitized by Goog •
