Den här sidan har korrekturlästs
277
Det var som hölls jag qvar af tunga fjettrar,
I hvilkas länkar under maktlös ångest
Jag fåfängt vred mig. Våndan vardt allt större
För hvarje nytt försök, som illa lyckats.
Till slut förtviflad gjorde jag en våldsam
Och, som mig tycktes, oerhörd ansträngning
Och — så jag vaknade.
Att sofva längre
Jag hade ingen lust. Jag tände ljuset,
Och nu, vid minnet af hvad nyss jag skådat
I drömmens verld och äfvenså vid tanken
På hvad jag nämnas hört från verklighetens,
Jag satte mig och skref med upprördt sinne
En enkel sång till Sveas ädla döttrar:
Förfäras ej, du lilla hop, gå fram!
Ett hopp som ditt ej komma skall på skam.
Dig vinkar under fosterlandets fana
En seger, större än du vågar ana.