Den här sidan har inte korrekturlästs
277
Det var som hölls jag qvar af tunga fjettrar, I hvilkas länkar under maktlös ångest Jag fåfängt vred mig. Våndan vardt allt större För hvarje nytt försök, som illa lyckats. Till slut förtviflad gjorde jag en våldsam Och, som mig tycktes, oerhörd ansträngning Och — så jag vaknade.
Att sofva längre Jag hade ingen lust. Jag tände ljuset, Och nu, vid minnet af hvad nyss jag skådat I drömmens verld och äfvenså vid tanken På hvad jag nämnas hört från verklighetens, Jag satte mig och skref med upprördt sinne En enkel sång till Sveas ädla döttrar:
Förfäras ej, du lilla hop, gå fram! Ett hopp som ditt ej komma skall på skam. Dig vinkar under fosterlandets fana En seger, större än du vågar ana.
Digitized by LjOOQle
