Den här sidan har korrekturlästs
278
Må klokskap fritt bele din barnatro;
Det är ur den som småningom skall gro
Den kärlek till vårt land, som ensam duger,
Som går från hjertat ut och aldrig ljuger.
Han prutar ej, då Svea i sin nöd
För hus och hem af eget öfverflöd
Begär en ringa del, och han ej väger
Sin gåfva njuggt, men gifver hvad han eger:
Ej gods och guld allenast — det är godt,
Men sådant föll dock ej på allas lott —
Nej, vida mer: sitt hjerta helt; och detta
Den bästa gåfvan är, den enda rätta.
En gång en sådan i Jerusalem
I offerkistan lades jemte dem,
Som gerna skramla, innan ned de falla;
Tyst föll hon ned, men tyngst utaf dem alla.
