Den här sidan har inte korrekturlästs
■297
Som mig vederfarits Af en gradvis sjunkning Ifrån ondt till värre. Huru svårt misshandlad Dittills än jag varit Var det dock en smekning Mot det våld, som se'n kom. Ty dd fans en skymt af Stil, som nu försvunnit."
"Att jag nu är misskänd Kanske mer än fordom, Det är er skuld, systrar, Som mig lemnat ensam."
"4är skall en gång randas Dagen, då jag åter Ljuft får smälta samman Med min egen urbild?"
Som ett bortskämdt barn hon Knöt den fina handen
I Digitized by Google
